Tillbaka

Efter ett lång uppehåll från bloggandet så skriver jag igen.
Har inte orkat att skriva om min vardag och mitt liv.
Livet har nu varit lite som en berg& dalbana,ena dagen mår jag toppen och andra dagen nere i ett svart hål och tappar fotfästet och inte vill leva mera.

Det har varit mycket nu,jobbar ju heltid på min 75% natt tjänst och sen har det varit sportlov för barnen så har ju haft dom hemma.Visst jag älskar mina barn otroligt mycket men det krävs så mycket mer av mej då dom är lediga.
Sen har jag fått operationstid för min gastric bypas operation,den 11/3 blir det av.
Och detta innebär att hela mitt liv kommer förändras....dietisten har även frågat mej om jag har stöd och hjälp omkring mej efter operationen.
Visst har jag nog det men har ju så svårt att be om detta stöd så därav vet jag inte hur det ska bli efter operationen.

Sportlovet var vi hela familjen hos min pappa och hälsa på,men för varje år som går så känner jag att tvekar mer och mer på att hälsa på där.Vet inte varför denna känsla infinner sig hos mej.
Kan vara att jag får sådana krav på mej själv på att allt ska vara perfekt och alla andra ska må bra medan jag inte hinner med mej själv och mitt mående.

Vi åkte hem redan efter 4 dagar,hade kunnat stanna längre men jag bara längtade hem.
Så var det måndag och i går åkte min 11-åring hem..Gud vad ont det gör varje gång han lämnar mej.Och absolut denna gången då han säger att han vill flytta "hem" igen.Han vill inte bo hos pappa...men vågar inte säga detta till sin pappa tyvärr.Vad gör man?....Hur lägger man fram det hela till pappan utan att han ska ta sig illa vid av att hans son inte vill bo med han?..

Inte nog med detta så fick jag ett mail från min syster,hon har legat inlagd på psyk eftersom hon var så himla dålig.Det är första gången hon söker hjälp för sitt psykiska mående.Så jag är glad att hon bad om hjälp men sen läser jag hennes mail blir jag frustrerad.
Den man läser att hon sen efter den tiden på sjukhuset återgår i sin vardag i samma höga tempo som förut.
Oj vd jag känner igen det dära....man ger 110% av sig själv för att sen ramla ner i ett "svart hål" och i ren förtvivland söker hjälp utifrån.
Sen återfår man kraften att komma upp ur "hålet" och tror att man fixar livet igen själv .
Och återigen går livet i 110% och man avsäger sig hjälp och stöd,för man ska ju klarar sig själv.

Jag förstår ännu inte hur jag ska kunna få balans i livet och dess prövningar...

Dagens musik hos mej.