Hmm...

Så var det snart april... Och just nu bubblar känslorna inom mej och jag vet ej hur jag ska hantera det hela. Är halvtid sjukskriven tom den 8 april och hade gärna jobbat halvtid ett tag till men ångesten river i mej eftersom jag inte har "råd" att vara hemma. Inte nog med det,ännu mera ångets hur vi ska klara denna månaden med räkningar. Försäkringskassan verkar tro att man klarar att leva på en halvtidslön eftersom dom dröjer med utbetalningen av sjukpenningen. F-n jag är ju hemma eftersom min läkare anser att jag hamnat i en kris situation med stressreaktion,och hur stressande är det inte att inte få pengar då? Det är ju inte så att man mår bättre av att inte kunna betala räkningarna... Nä bara att inse att man är tvingad att börja jobba heltid igen även om detta inte känns helt ok... Inte nog med det,Försäkringskassan dröjer med att betala ut underhållstödet till mej,fick ju skicka in nya papper på detta eftersom ena sonen nu fyllt 18 år,men han bor ju hemma och studerar så ett underhållsstöd ska ju jag fortfarande få. Men oj vilken tid det ska ta för att handlägga detta då... Jag är inte ett dugg förvånad över att folk väljer att ta livet av sig eller mår ännu sämre av hur Försäkringskassan behandlar sjuka människor... Nämen "slå på dom som redan ligger" det är Försäkringskassans taktik...

snart

Klockan tickar

Klockan tickar på och jag bara känner i kroppen att tiden börjar ta slut snart för mej.
Finner ingen ro i min själ alls...tankarna bara går runt runt.
Och kommer inte fram till några lösningar.
Mitt hjärta och själ är så sårat.
Och hur ska jag finna livsgnistan och kämpa vidare??

Usch!!

Så var det år 2011!

Usch blev ingen bra start på detta år och hur fasiken ska det sluta?

Hade världens gräl med P om en småsak.

Jag känner att känslorna bara "bubblar" inom mej just nu och jag vet varken ut eller in.

Visst vi hade ett uselt 2010 men trodde ändå att vi skullle kunna hitta tillbaka till varandra då jag älskar han överallt annat.

Ibland ångrar jag verkligen att jag gjorde denna magoperation,för hans svartsjuka bli bara värre och värre med att min vikt minskar.

Visst P:s rygg e paj och han känner sig värdelös,men jag älskar ju han trots en kass rygg.

Men när han mår dåligt så vill han att jag oxå ska göra det.

Har frågat han om han är rädd för att mista mej för någon annan och då svarar han :Nej

Men sen i nästa stund så säger han att han älskar mej.

Känner att han ger mej 2 olika budskap.

Och jag funderar mycket på vad jag igentligen betyder för honom??

Han har slutat att ta i mej,ge mej den dära kramen då jag mår dåligt och behöver han som mest.

Hans tystnad gör mej galen snart...

Nu börjar själv bli osäker på vad jag vill med mitt liv med han.

Kanske jag bara håller kvar han för att jag älskar tryggheten av han.

men kan man leva i ett förhållande utan att visa varandra kärlek ,respekt och omtanke?

Mitt hjärta rusar och sover ej,tankarna bara far runt i mej och vet inte hur jag ska ta mej vidare.

Godmiddag!

Så var det oktober och löven börjar gulna och faller av.

Oj vad jag saknar våren och sommaren nu...Fast lite mysigt är det då man får tända alla ljus och kura ner sig i soffan med en filt om sig. ( man måste tänka posetivt ju)

Just nu går min hjärna på högvarv...

Efter en "down" period mellan mej & P så har vi nog rett upp en massa ( hoppas jag i allafall)..Men jobbet suger (som våra ungdomarna säger)...

Jag jobbar ju med psykiskt sjuka med missbruksproblem....Och mitt hjärta bara säger:Fy f-n för att behandlas på detta vis.

Totalt överkörda kan dom bli för att "VI" normala tycker en sak.....

Men jag kommer kämpa vidare för deras rättigheter i vårt samhälle...........

Men det som maler i mej ( läser expressen idag)är att jag fick en meddelande i måndags eftermiddag om en kille som tog livet av sig framför en webcam...

Och jag läste under måndags eftermiddagen på Flashback där hans avsked finns..

Och så dum som jag var så såg jag även bilderna.

Där sitter folk och "peppar" han....tex..gör det nu,eftersom jag ska till jobbet.

Du vågar inte osv...

Hur f-n kan personer skriva detta??

Ok vi kanske inte kan förhindrat detta men att avsluta sitt liv med dessa ord i sin minne ............

Jag bara känner att världen har blivit så himla kall & hård.

Men frågan finns ändå kvar i mej...Om killen hade fått hjälp sen han var liten, sen att personerna runt om han kanske försökt agerat på ett annat vis och tänkt lite på hur hans diagnos är...

Jag får en känsla av att samhället idag är rädda över att konfronteras med psykiskt sjuka...

Kanske är det så att det finns en rädsla över hur man ska agera??

En rädsla över okunskapen om psykiskt sjuka el neuro skadademänniskor??

Mitt tänkande är:Det kan vara JAG som drabbas nästa gång och hur vill jag bli behandlad då?

Men avstånd? NEJ

Någon som lyssnar på mej? JA

Mitt hjärta gråter för Marcus Jannes...men nu har han i allafall fått ro i sin själ...Och jag känner mycket med hans familj........

Vänner!

Har funderat med detta med vänner.
Har en person i min omgivning som jag trott vara min vän.
Men nu känns det som att denna sk vännen bara utyttjat min godhet.
Visst jag duger bra då jag kan lösa hennes problem.Tex ska ha billigare saker ( jag vet ju att hon har taskig ekonomi).
Men sen hör man inte ett ljud från henne när jag löst det hela.
Ska det vara så?
Vill ju ha mer kontakt än bara vid dessa situationer...
Men hur jag man för att inte hamna i dessa situationer? Reagerar jag onormalt?
Har så svårt att säga nej då någon ber om min hjälp.

Dagens låt:

Så har det varit andra advent

Helgen som gick var en slithelg med jobb och allt för lite sömn.
Min älskade 11 åring var här också på umgänge och fick en stark ångest över att han kom en helg då jag jobbade.
Men är glad över att jag ändå få småstunderna med han då jag var hemma och vaken.
Igår då jag skulle lämna han vid bussen för att fara hem till sin pappa igen så kom det över mej att jag saknar han enorm mycket.
Familjen känns inte hel liksom,men jag vet ju att också att han har det bra hos sin pappa.
Nu kommer sonen tillbaka till mej strax efter jul och stannar fram till skolorna börjar igen i januari.
Så det ser jag verkligen framemot....

I fredags var jag på DBT och det var ett bra samtal.Det var lite om hur veckan varit och den hade ju inte varit så bra.Men tror det är viktigt att man pratar om både dåliga och bra saker som händer i mitt liv.
Bla tog vi upp detta med självmordstankar.
Visst dom tankarna finns hos mej när "vulkanen inom mej "bubblar upp och får ett "utbrott".
Och där finns en rädsla av jag av misstag skulle begå självmord pga min impulsivitet då det blir för mycket känslor som bubblar över inom mej.
Det är ju inte så att jag planerar att begå självmord,för mej så skrämmer döden något fruktansvärt.
Så man kan säga att jag är väldigt kluven i mina känslor och tankar ofta.
På DBT tog vi även upp att jag tar på mej skulden för alla fel som sker i mitt liv fast det igentligen inte jag som orsakar dom.Men varför gör jag så?
Varför har jag en så negativ bild av mej själv?
Allt för många gånger känner jag mej så värdelös som mamma,sambo,arbetskamrat,dotter,syster och vän osv.
Varför kan man inte bara sänka sina krav på sig själv?
Och som sagt nu har vi snart jul & nyår och då har jag så jättehöga krav på mej själv.
Jag bävar lite inför julen eftersom det finns en rädsla av att "vulkanen ska få ett utbrott" och jag hamnar i självskadebeteendet.
För jag vill ju verkligen inte hamna där igen.........
Men nu har jag i allfall fått ett extra stöd genom att jag får ringa min handledare i DBT:n när som helst på dygnet och jag mår dåligt.
Men sen i nästa stund så kan jag tänka att aldrig skulle ringa henne för att få hjälp och stöd i dom svåra situationerna.
Jag är ju den som SKA klara allt själv.
Jag vill ju inte belasta någon med mina problem.Fasiken att det ska vara så svårt att be någon om hjälp.

Mår inget bra just nu

Tankarna far igenom mitt huvud just nu.
Min älskade P berätta för mej i helgen att han nog inte orkar leva med mej mera.
Det var som att jag ramla ner i ner i det "svarta hålet" och jag aldrig kommer kunna ta mej upp därifrån utan kommer sakta dö där.
Har tappat precis allt känns det som och livslusten finns inte kvar hos mej längre.
Är det så här livet ska kännas och vara?
Just nu lyssnar jag väldigt mycket på musik och ännu en gång så är detta en av mina favoriter.Ja hela hennes skiva är underbar.

Mål

Har idag varit på mitt 3:e DBT möte.
Och frågan kom upp vilka mål jag hade med denna terapin.
Ja vad har jag för mål?

Vill kunna lära mej att förmedla mina känslor som finns hos mej.
Vill kunna hantera känslorna inom mej.
Vill lära mej att be om hjälp av andra då jag behöver detta.
Vill lära mej att kunna känna mej trygg i vissa gruppsituationer.
Vill kunna tycka att nya situationer i livet är inte bara negativa.
Vill kunna lära mej att allt är inte "svart eller vitt" i livet.Det kan finnas mellating också.
Vill lära mej att inte ha så höga krav på mej själv.

Om jag kan arbeta med detta så skulle det nog öka livskvaliten hos mej.
Men hur lätt är det att bara bryta ett mönster som man haft så länge?
Jag har i allafall tacka ja till terapin för 6mån framåt till en början,kan ju sedan förlänga det om jag anser att terapin funkar bra för mej.

Idag är just en "dålig" dag..Alla tankar bara snurrar i huvudet.Och av alla dessa tankar så bildas bara en massa ångest.
Kan man bara inte bara stänga av hjärnan och rensa ut den och börja om på nytt?
Just nu känns allt i livet negativt i livet.
Men om jag ska erkänna så kan det vara att man börjar märka denna julhysteri och av detta skapar det en fruktansvärd stress och höga krav på att allt hos mej ska vara perfekt.
Läste någonstans att jul & nyår tillhör en av dom helgerna då personer med borderline skadar sig mest av alla stor helger.
Vad beror detta på?
Jag tror att det beror på att man har sådan presstationsångest över denna tiden på året.
För vem vill inte ha en perfekt jul & nyår?
Hur fasiken gör man fär att minska pressen?

Min hemlighet

Jag bär på en hemlighet som är hemsk och jag kan inte sluta att älta den och gå vidare i mitt liv.

Och med att åren går så tycker jag att den bara växer & växer.Och den verkar negativt på mitt välmående.



När jag var i barn & tonåren så blev jag sexuellt utnyttjad av min bror.

Det är inte många som vet om min hemlighet,för jag har svårt att prata om det.

Men helst av allt så skulle jag vilja bearbeta detta och gå vidare i livet men kan inte.



Dom få som fått reda på min hemlighet tar det lite som:jaha..ok men nu går vi vidare livet och glömmer det.
Det är knappt någon vill lyssna på mina ord och vad jag har varit med om.



Helst av allt skulle jag vilja berätta vad jag varit med om till vår pappa.

För han har min bror som favorit barn.

Jag har lust att skrika ut till pappa om att min bror är inte så himla bra som min pappa tror.Men jag vill på någotvis inte göra min pappa ledsen.

Så vad gör man?



Inom sig bubblar min "vulkan" och snart kan jag inte längre hålla det tillbaka utan resulterar i ett "utbrott".
Ett utbrott bävar jag lite för för antingen kan det komma genom att jag bryter i hop med gråt och ilska eller så hamnar jag in mitt självskadebeteende igen.



Detta med att "bryta ihop" känns hemskt men mest pinsamt att jag inte kan kontrollera min känslor.

Jag är ju den som uppfattas stark,har kontroll över mej och allt runt om mej,mår jättebra.

Men innerst inne så är jag en väldigt skör person som bär på en massa känslor som är instängda inom mej.

Vet att jag är väldigt duktigt på att ta på mej "masken" och dölja min sårbarhet.
Men varför är jag rädd att visa min sårbarhet?

Trött och sliten nu

Sitter på jobbet och gör min sista natt för denna månaden.
Har varit slitsamt och det enda som gjort denna helgen är jobba,sova,laga mat,jobba osv.
Och jag och P har mer eller mindre bara möts i dörren då vi ska gå,kommer hem från respektive jobb.
Men nu är snart helgen gjord och jag är hemma i 2 veckor.
Ska bli så skönt men känner att om jag inte jobbar så är det en massa möten som man ska springa på.
Denna veckan är en EVK för sonen inbokad,möte med dom andra klassaföräldrarna för att planera barnens julfest,klippa barnen,DBT-möte,möte med min chef ang min sjukskrivning,möte med soc ang äldste sonen.Sjukhusbesök med ett barn,läkar besök med min läkare på psyk.
Känns lite som jag inte hinner landa förrens till helgen kanske....
Men men det är väl så det ska vara i livet,inte konstigt att man har högt blodtryck?
Undra bara när jag ska hinna med att bara vara jag och känna efter hur jag mår....
Livet rullar lite för fort just nu känner jag och jag hinner inte med mej själv..*suck*

Så var mötet avklarat

Och det blev det jag misstänkte...Jag har en sk emotionell instabilitet eller borderline om man vill ha en mer medicinskterm.
Jag blev inte förvånad för jag har ju misstänkt detta ett tag.
Min DBT handledare fråga mej hur jag tog denna diagnos och det jag känner är att det känns bra att äntligen få en diagnos på mej och nu kanske få rätt hjälp med mitt liv.

Det jag är rädd för att skulle jag berätta för folk att jag har diagnosen borderline så skulle dom rygga tillbaka och kalla mej "psykfall".På det viset är jag rädd att få en "stämpel" på mej.
Men får tänka på att dom som kallar mej detta vet inte mycket om psykiska sjukdomar och hur det är att leva med det.
Jag kommer nog inte berätta för någon om min diagnos som inte är insatt i ämnet.

Idag tog vi även upp ämnet om hur detta med borderline uppkommer.
Är man född med detta?
Har det något med barndomen och uppväxten att göra?
Och JA både min personlighet och min uppväxt har format mej till den person jag är idag.Så nu gäller det att ta tag i det hela och försöka ändra mitt tänkande och ska jag erkänna så tror jag det kan bli jobbigt att ändra sitt tänkande eftersom det är så invant.
Men måste se posetivt och man måste tro på DBT-behandlingen annars är det ingen idé att ens påbörja den.
Nu får jag en vecka på mej på att tänka ut hur länge jag vill skriva "kontrakt" för behandling och man brukar få välja mellan ½ -1 år.
och så som jag känner idag så skulle jag till en början vilja ha ½ år sen kan ju förlänga behandlingen om man så önskar.

Sen fick jag en hemuppgift ,ett schema man ska fylla i dag för dag om hur man mår och känner.
Kan bli klurigt för många gånger så känns det bara som det "bubblar" inom mej av känslor utan att veta vad det är för känslor jag har igentligen.
Men handledare lovade att vi skulle hjälpas åt då jag kommer nästa vecka och reda ut vilka känslor det är som "bubblar" inom mej.

En intressant fråga tog hon också upp.Det var om jag ofta blir arg,får raseriutbrott.
Och första reaktionen från mej var :
Nä jag är "kolugn" och blir sällan arg,skulle jag någon gång bli arg så blir jag riktigt arg.
Men sen kom jag på mej själv,fasiken ibland när jag är arg,förbannad så kan det resultera i att jag börjar gråta.
Hmm...ojdå,undra igentligen hur människor tolkar mej då jag visar gråt istället för ilska?
Ja detta var en bra sak som man måste arbeta med menade handledaren för där har man ett tydligt tecken på att jag inte vet hur man ska hantera mina känslor så att mina nära förstår mej ,och då kan hjälpa mej i olika situationer.

Nepp jag tror jag har en tuff tid framför mej men jag tror att det kan leda till något väldigt bra för både mej och resten av familjen.

Hmm..

Fredag...och jag känner en sådan ångest inom mej.
Och jag sluter mej lite för omvärlden dvs min familj.
Bara för att jag har en jobb helg så blir jag tystlåten,irriterad på allt och alla och vill bara vara i fred.

Förstår mej inte på mej själv i bland för oftast ser jag framemot att jobba,jo jag är dom som verkligen älskar mitt jobb och då jag är långledig så kan jag faktiskt gå och längta till jobbet.
Kanske e jag lite knasig men mitt jobb betyder så mycket för mej och är lycklig över att ha det i dessa tider då man gör nedskärningar.

Har haft en del konstiga,hemska drömmar det sista så jag har nog sovit oroligt det sista så sömnbristen gör ju sitt i mitt välmående.

Saknaden efter min pappas sambo (hatar ordet styvmamma) har börjat göra sig påminnd mer och mer.Min relation med henne var så himla stark och jag har nog inte accpeterat hennes borgång som ändå skedde för 5 år sedan.
Fast ska nog erkänna att jag inte ens kunnat sörja henne heller,vet ju inte hur man ska hantera sina känslor inför att hon inte finns i mitt liv längre.
Är mest så himla bitter inom mej att hon inte finns och jag kan ta telefonen och prata henne om livets svårigheter & glädje ämnen...

Har strax mitt andra DBT möte och jag känner ingen lust alls att gå dit men bara att ta sig i kragen och gå dit och höra vad dom har att säga om mej...
Tjingeling!

Här är blogg som

berört mej.
Någonstans känner jag en oro i min kropp om att förlora något av mina barn i antingen sjukdom eller olycka.
Och jag förstår inte hur jag skulle överleva om detta hände...För hur överlever man sitt barns död igentligen?
Jag kan då tycka att mina bekymmerheter och ledsamheter är pyttesmå saker och jag borde vara glad åt det jag har.
Jag borde ta vara på varje dag,timme,minut,sekund med mina nära och kära för man vet aldrig när livet kan ta slut och livet förändras till ett kaos.

Första DBT mötet avklarat

Och jag har varit på första mötet ang DBT och fick göra en sk SCID -test och får nästa vecka utlåtande om mina svar.

Fast ska erkänna att vissa frågor var så knepiga att svara på eftersom svars alternativen bara var JA eller NEJ där jag hade lust att svara Ibland.

Sen diskuterade vi vem jag är.
ja vem är jag?,vet ju inte ens det själv längre eller rättare sagt jag har nog aldrig vetat det heller men kanske dax att ta reda på det.
Hmm..kan ingen någon uppfinna så man kan uppleva själv hur man är att leva med?...Eller att någon uppfinner att man kan gå in i en annans person innersta och känna vad den känner inom sig.
Hade ju varit så mycket enklare att visa andra människor på detta vis hur man mår då och dom får känna den kaos som ibland finns inuti mej.

Varit på

psyk nu och det gick bra trots att jag jobbat 2 nätter nu så var jag lite seg i skallen men mötet gick bra.

Mina problem har tagits upp i deras team och jag kommer troligtvis få DBT.
Och jag fick träffa hon som håller i det hela och det bestämdes att jag ska dit nästa fredag för ett första introduktions samtal me henne på fredag i nästa vecka..
Känns faktiskt jättebra att få den hjälp som jag kanske hade behövt för länge sedan igentligen.
Men jag är ju sådan som person,jag ska klara mej själv.
Men nu har mitt liv varit ett enda kaos för länge inser jag.
Nu måste jag bara få må bra och kunna hantera "vulkanen" inom mej på rätt sätt.

En del folk kan skapa ångest

hos mej.
När man surfar runt på en del bloggar och ser hur många som skriver hur perfekta liv dom har.
Har duktiga barn,en underbar man,fina jobb,höga löner, fina bostäder. Ja tom perfekta husdjur.

Usch på någotvis så gör det ont i hjärtat på mej,för jag har inte ett perfekt liv som jag är nöjd med just nu.
Men som sagt jag är villig att arbeta på att mitt liv ska bli bättre.
Men kan verkligen detta stämma att så många har så perfekta liv?
Är det bara jag som inte har det?

På någotvis så kan jag känna att jag får en prestationsångest hos mej över att läsa dessa bloggar så borde kanske låta bli.
Fast någonstans så finns tankarna att det är en fasad utåt för man kan väl inte alltid ha det så perfekt i livet och må så bra?
För mej har det ju livet alltid varit en "berg & dalbana".
Men jag har i allafall lärt mej att ta vara på dom bra och lyckliga stunderna som finns i mitt liv.
Fastän det periodvis kan vara långa perioder som jag mår mindre bra.

Ja vad tankarna far just nu i mitt huvud....och ångesten är väldigt stark av något igentligen jag inte borde ta åt mej av men har svårt att inte ta åt mej också.
Idag är det fredag och ska strax kila i väg till psyk på samtal,och jag hoppas att jag idag får svaret på om DBT..

Saknar

Åhh vad jag saknar en nära vän att kunna prata med,fika,,ringa när man känner sig nere,hitta på kul saker i hop.
Är nog nog en rätt ensam själ,jo klart jag har ju min goa familj men någon riktigt vän att kunna snacka "skit" med saknar jag.

Min barndomsvän har jag helt tappat kontakten med,försökte behålla kontakten även i vuxenlivet men sen blev det bara att jag var den som försökte behålla kontakten och då insåg jag att man måste vara två vid en vänskapsrelation för att hålla den relationen vid liv.

Visst jag har en del vänskapsrelationer men dom är väldigt ytliga om jag tänker efter.
Jag kontaktas mer eller mindre om personen i fråga mår lite dåligt och behöver prata av sig.
Visst känns det bra att dom pratar mej om sina bekymmer men vore ju kul om dom tog kontakt även när dom inte bara behövde prata av sig.

Och sen verkar dom inte vilja lära sig känna mej ordentligt...*suck*
Tänk om någon ändå kunde slå en pling och fråga hur jag mår,förslag om man ska ta en fika osv.

Visst jag har lagt mycket tid för mina barn och familjelivet och inte prioterat mina egna behov av relationer med andra så mycket så det är kanske mitt egna fel att jag nog inte har någon riktigt nära vän.

Fast ska erkänna också att jag alltid oftast uppvaktar vänner vid deras födelsedagar tex skickar blommor till dom.
Men vad får jag då jag fyller år?
Ett exempel på hur sårad och ledsen man blir är när min biologiska mamma fyllde år så skicka jag ett Grattis sms.
När jag fyllde år så hördes inget ifrån henne ens,så året därpå så tom hon skicka ett sms att hon fyllde år snart.
Jag bara tänkte ok,och? Varför ska jag ens gratta henne ?när hon inte ens minns min födelsedag.

Det finns en del saker från min barndom som jag ältar hela tiden.
Bla min fostermammas ord då jag var 17år,hon sa då till min dåvarande pojkvän att JAG var den fulaste ungen på barnhemmet när dom hämtade mej.
Det är ord som kommer följa mej hela livet tror jag...hur går man vidare igentligen?
Jag vet idag att dessa ord gör att jag frågasätter mej själv hela tiden hur jag kan bli bättre.
Kanske därför jag är så stressad,är aldrig helt nöjd med det jag gör utan allt kan göras bättre.
Och kanske är det det är mej som det är fel på som inte har en riktigt nära vän?
För mej känns det som ALLA har vänner som dom står väldigt nära och det är bara jag som känner mej så ensam.

Så besviken

Jag är just nu,hade möte på psyk idag med min samtalsperson och förra veckan hade hon ju lovat mej att ta reda på om jag kunde få genomgå en DBT-behandling och lovade att höra av sig mån el tisdag via telefon men inget hördes

Trodde jag då skulle kunna få ett svar idag om jag kunde få DBT,men icke.
Nu ska hon ta upp mej i deras team möte nästa torsdag och se om jag kan komma med i denna behandling.
F-n säger jag när folk inte kan ge svar på sådan saker som dom lovar att kolla upp.
Jaha..så var det bara att vänta en vecka till,usch timmar är som dagar för mej just nu.
Sen trodde jag att hon skulle ge mej ett svar på hur det gick med min sjukskrivning men inte ens detta fanns något svar,hon trodde att min ansvarige läkare hade hört av sig till mej men det är ingen som ringt mej.

Så nu måste jag boka en telefontid ( för man kan ju inte bara ringa han på direkten)för att få svar på om läkaren kompletterat sjukskrivningen,fasiken man ska ha en massa energi för att orka med allt och denna energi saknas ju av mej just nu idag så det känns tungt i både kropp & själ.

Tomhet

Vet inte vad som händer med mej just nu.
Känner bara en stor tomhet inom mej och en stor trötthet i kroppen.
Skulle behöva en energikick för att orka ta tag i saker hemma,men vart kan man köpa dom energikickarna då?

Fast kan förstå att min kropp behöver lugn och ro nu efter lång tid med lite för mycket att tänka på så kanske är det därför min kropp reagerar på detta viset.

Denna veckan är nog rätt så lugn ännu,ska jobba till helgen vilken jag känner mej fruktansvärt kluven i,jag tycker om mitt jobb men denna förbannade tröttheten gör ju inte så man vill jobba men men det ska nog gå bra.
Och jag få besked om jag får DBT-behandlingen idag eller imorgon.
Sen måste jag få tag i min läkare i veckan för att se om han skrivit till handläggaren på Försäkringskassan som inte godkänner min sjukskrivning utan min läkare behöver komplettera min sjukskrivning.
Dagens regler är stenhårda och man får verkligen kämpa för att få en sjukskrivning godkänd idag.

Om inte min sjukskrivning inte går igenom så vet jag inte vad jag gör,har nu 1 månad med heltid sjukskrivning och 2 mån med halvtidsjukskrivning som jag väntar på att få ersättning för.
Försäkringskassan verkar tro att man kan leva på luft och att man har ett stort sparkaptial att kunna betala sina räkningar på...men för min del saknas det.

Helt otroligt nog så står jag ännu ersättning från Försäkringskassan men då har dom mage att kräva in underhållsbidrag ( har ett barn boende hos sin pappa) av mej och betalar jag inte in det så kommer ränta "ticka på".Kan jag kräva ränta av Försäkringskassan sen när dom godkänt min sjukskrivning? Nä skulle inte tro detta........
Är så himla trött på dessa byråkrater just nu,hur ska man orka kämpa emot dom när man inte mår bra?..ja man ska nog vara frisk för att få vara sjuk kan man säga.