Oj vad jag saknar våren och sommaren nu...Fast lite mysigt är det då man får tända alla ljus och kura ner sig i soffan med en filt om sig. ( man måste tänka posetivt ju)
Just nu går min hjärna på högvarv...
Efter en "down" period mellan mej & P så har vi nog rett upp en massa ( hoppas jag i allafall)..Men jobbet suger (som våra ungdomarna säger)...
Jag jobbar ju med psykiskt sjuka med missbruksproblem....Och mitt hjärta bara säger:Fy f-n för att behandlas på detta vis.
Totalt överkörda kan dom bli för att "VI" normala tycker en sak.....
Men jag kommer kämpa vidare för deras rättigheter i vårt samhälle...........
Men det som maler i mej ( läser expressen idag)är att jag fick en meddelande i måndags eftermiddag om en kille som tog livet av sig framför en webcam...
Och jag läste under måndags eftermiddagen på Flashback där hans avsked finns..
Och så dum som jag var så såg jag även bilderna.
Där sitter folk och "peppar" han....tex..gör det nu,eftersom jag ska till jobbet.
Du vågar inte osv...
Hur f-n kan personer skriva detta??
Ok vi kanske inte kan förhindrat detta men att avsluta sitt liv med dessa ord i sin minne ............
Jag bara känner att världen har blivit så himla kall & hård.
Men frågan finns ändå kvar i mej...Om killen hade fått hjälp sen han var liten, sen att personerna runt om han kanske försökt agerat på ett annat vis och tänkt lite på hur hans diagnos är...
Jag får en känsla av att samhället idag är rädda över att konfronteras med psykiskt sjuka...
Kanske är det så att det finns en rädsla över hur man ska agera??
En rädsla över okunskapen om psykiskt sjuka el neuro skadademänniskor??
Mitt tänkande är:Det kan vara JAG som drabbas nästa gång och hur vill jag bli behandlad då?
Men avstånd? NEJ
Någon som lyssnar på mej? JA
Mitt hjärta gråter för Marcus Jannes...men nu har han i allafall fått ro i sin själ...Och jag känner mycket med hans familj........
