Måndag

Och tröttheten sitter kvar i min kropp.
Har varit hos läkaren nu och fick gjort en gastroskopi.
Det var den värsta upplevelse jag har haft på länge.
Aldrig att jag gör om det utan att ha narkos....Fy så hemskt det var.
Men det beror nog mest på att jag har en sådan stark kräkreflex.
Det som upptäcktes var att det är lite trångt i passagen mellan nya magsäcken och tarmen.
Blev tillfrågad om jag ville operera det men avstod eftersom jag inte alltid har ont så vill jag undvika en operation igen.
Och det kan bli bättre med tiden också.

Har min långledighet just nu och den behövs men som vanligt så har vi dåligt med vikarie så ska jobba en natt extra i veckan.
Men kan vara gött med lite extra pengar i juni.

Just nu är jag så himla ledsen hela tiden.
Och jag förstår inte varför,för igentligen har inget alls hänt med ändå har jag bara lust att lägga mej och gråta eller om jag ser något på tv så kommer tårarna....*suck*
Äsch det är väl dom dära hormonerna som spelar mej ett spratt...
Fasiken tycker mina humörsvägningar blir värre för varje år,ska det inte vara tvärtom?

Imorgon har jag DBT igen ( var ej förra veckan då jag inte mådde bra). Äntligen är det snart slut,har ju ett kontrakt tom juni.
Får se om jag fortsätter då.
Jag tror att någonstans har det nog hjälp mej i allfall,trots att jag tycker det är rätt flumigt.
Fast gillar ju bättre dom enskilda samtalen än gruppterapin.
Gruppterapin är väldigt flumigt kan jag säga.
Bla förra gången så diskuterades med om hur man ska kunna distrahera sig på andra saker än dom svåra sakerna som kan leda till självskadebeteende.
Då tar man upp bla att man ska be till Gud och lämna problemen dit.
Men sådär kan man ju inte göra,problemen kvarstår ju även efter bönen ju eller?
Nä det dära kände bara så fel då jag inte är troende och den ena teraputen är troende.
Visst man kan ju be om få styrka men en bön löser ju inte själva problemt utan det måste man ju ta tag i själv och lösa.





Dagens låt:

Fredag

Och snöar här idag *suck* Usch så deppig man kan bli av denna vinter som aldrig vill ta slut.
Ena dagen tror man att våren är på väg för att nästa dag vräka ner snö.

Hade DBT enskilt i tisdag och tog upp mina tankar.
Och innan jag ahde sagt något så tog handledaren upp detta med hur hon hade besvarat mej via sms och hon frågade faktiskt om jag tagit illa upp.
och ja jag tog illa upp sen berätta hon att när dom fått till sig att det aldrig finns en giltlig frånvaro och dom måste kämpa för att få folk att komma på mötena.
Men hon förstod att jag inte mådde bra och detta var ok.
Visst det finns säkert personer som gång på gång uteblir från besöken.
Men jag är ganska plikttrogen och det ska mycket till för att jag ska ställa in möten.
Så kanske man skulle se frånvaron från person till person.
I vilket fall så har vi rett ut det och det känns ok igen.

I torsdags så hade vi våran färdighetsträning,en ny omgång så gick igenom det jag rean varit med på.
Och nya deltagare hade kommit med i vår grupp.
Fast av 4st nya så var bara en person med..Undra om dom andra hade giltlig frånvaro? ;-D

Färdighetsträningen känns så seg så seg....det händer inte mycket på dessa mötena.
Men men bara att ge det lite tid,kanske lär jag mej något nytt någon gång.Man måste tänka posetivt.
Trevligt i allafall att se att jag inte är ensam om mina problem.

Just nu är jag glad och posetiv till livet...(trots snön) Fast blev lite nere då jag fick min lönespec igår...usch nu måste jag invänta FK igen då jag är sjukskriven.
Måtte det bara inte ta flera månader som det gjorde förra gången.
Men som vanligt så försöker jag tänka posetivt och inte oroa mej.
Men när väl allt löst sig så brukar jag sjukna ner och må pissdåligt...bara att hålla tummarna för att det inte blir så allvarligt denna gången.

Små irriterad just nu

Tankarna bara far igenom mitt huvud.
I förra veckan så bokade jag av mitt DBT möte eftersom jag bara inte orkade gå dit på pga att magont.
Meddelar detta via sms och får då ett sms tillbaka från handledaren:Du har nu varit borta 3 ggr och det vore bra om du försökte komma idag.

Men jag verkligen inser att jag inte orkar ta mej dit.Hmm...fy vad det skapade ångest hos mej att jag måste avboka.
Visst jag har varit borta 3ggr men detta pga av sjuka barn och min egna sjukdom.Är detta inte giltliga skäl?
Måste man vara död för att det ska ses som giltligt skäl?
Just nu känns det som att DBT skapar mer ångest och hjälper mej.
Inte nog med det,har ej fyllt i mitt veckokort som man ska,men varför ska jag göra det när jag har mått bra psykiskt?

Imorgon har ju enskilt möte på DBT och får väl ta upp detta hur jag känner.

Torsdag

Jaha..så var det torsdag och nästan hela veckan har rusat iväg.
Hade DBT i tisdags så jag tog upp detta med att jag känner en sådan inre stressa ibland av att jag MÅSTE komma på dom tider som jag har för DBT.
Och om jag verkligen skulle känna så och om det verkligen det var någon vits med att gå DBT då man känner en sådan press.
Men fick svarat att jag INTE ska känna den pressen på mej utan får jag förhinder så måste jag bara meddela detta.

Så på DBT mötet så avbokade jag gruppterapin eftersom jag hade så mycket jag skulle hinna med.
Först hade jag ju jobbat i natt sen skulle jag iväg och lämna barnen vid tåget då dom skulle åka till sin pappa över helgenen .
Sen hade jag ju min gruppträff inför min gastric bypas operation inbokad i dag också mellan 16-18.
Och inte nog med denna stressiga dag så hinnar jag nätt och jämnt hem förrens jag ska kila i väg och jobba en natt till.
*pust*
Så nu sitter jag här på jobbet och försöker ta det lugnt...kommer bli en seg natt då jag redan e trött...*gäsp*
Guuuud vad jag längtar till kl 6.15 imorgon då jag får krypa ner i min säng igen.....
Hela helgen har jag tänka ska jag bara vara.....inte ställa några krav på mej själv på alla måsten som behövs göra....skjuter upp alla måsten lite bara...

Vet varken ut eller in

Just nu....har en fruktansvärd inre stress & ångest.
Jag känner nog lite att DBT bara skapar mest ångest och stress hos mej just nu.
Har så mycket annat i mitt liv och det kanske inte finns någon plats för DBT-möten.
Vet varken ut eller in hur jag ska hantera livet och dess alla uppgifter.
Jag ska ju opereras ( har en hel del sjukhusbesök),har börjat jobba full tid,min mamma är svårt sjuk,vardagliga händelser och sen DBT-möten 2 ggr/veckan.
Det känns inte helt ok helt enkelt just nu.
För i förra veckan fick jag avboka DBT pga av olika skäl.
Och då fick jag till svar att jag MÅSTE komma på nästa möte eftersom man får inte vara borta någon gång helst.
Och det har skapat en fruktansvärd ångest i mej.
Ska verkligen DBT mötena gå före allt annat? Då vet jag inte om det är hållbart att gå kvar i DBT.
För ska det verkligen vara så att DBT skapar mer stress och ångest hos mej än att det hjälper mej?

Åhh...

vad morgonkaffe är gott.
Idag är det torsdag och jag sitter här med en mugg med kaffe.
Lånade P:s mugg idag för jag älskar att dricka kaffe i den muggen.
En mugg som han fått av mej.
Kärlek står det utanpå den och i den står det en vacker text :Jag känner mig trygg och säker omkring dig.Efter allt vi upplevt tillsammans,vet jag hur mycket du älskar mej.
Den värme är något som jag vill ge till dej,du är ju den person som betyder mest för mig i mitt liv.
En sak är säker,och det här lovar jag nu,du kommer aldrig att lämna mitt hjärta.

Tycker den texten är så fin..

Idag har jag mitt första DBT möte i grupp,är lite nervös hur det kommer gå.
Jag kan bli väldigt tyst i grupp när man inte känner personerna man ska sitt i grupp med.
Men när jag väl känner personerna så har jag nog bladdra på...
Men innerst inne är jag glad över att få gå DBT och inse att jag inte är ensam om att ha ett självskadebeteende.
Denna vecka är det mycket runt om mej också,jobbar 4 nätter (2st är redan avklarade) och personalmöte,och DBT 2ggr (en gång ensam,en gång grupp).
Och på söndag går min sjukskrivning ut så känner mej lätt stressad att gå upp fulltid nu.
Men orkar inte bråka mer med Försäkringskassan så det är bara att bita i hop och börja jobba fulltid nu.

Så har det varit andra advent

Helgen som gick var en slithelg med jobb och allt för lite sömn.
Min älskade 11 åring var här också på umgänge och fick en stark ångest över att han kom en helg då jag jobbade.
Men är glad över att jag ändå få småstunderna med han då jag var hemma och vaken.
Igår då jag skulle lämna han vid bussen för att fara hem till sin pappa igen så kom det över mej att jag saknar han enorm mycket.
Familjen känns inte hel liksom,men jag vet ju att också att han har det bra hos sin pappa.
Nu kommer sonen tillbaka till mej strax efter jul och stannar fram till skolorna börjar igen i januari.
Så det ser jag verkligen framemot....

I fredags var jag på DBT och det var ett bra samtal.Det var lite om hur veckan varit och den hade ju inte varit så bra.Men tror det är viktigt att man pratar om både dåliga och bra saker som händer i mitt liv.
Bla tog vi upp detta med självmordstankar.
Visst dom tankarna finns hos mej när "vulkanen inom mej "bubblar upp och får ett "utbrott".
Och där finns en rädsla av jag av misstag skulle begå självmord pga min impulsivitet då det blir för mycket känslor som bubblar över inom mej.
Det är ju inte så att jag planerar att begå självmord,för mej så skrämmer döden något fruktansvärt.
Så man kan säga att jag är väldigt kluven i mina känslor och tankar ofta.
På DBT tog vi även upp att jag tar på mej skulden för alla fel som sker i mitt liv fast det igentligen inte jag som orsakar dom.Men varför gör jag så?
Varför har jag en så negativ bild av mej själv?
Allt för många gånger känner jag mej så värdelös som mamma,sambo,arbetskamrat,dotter,syster och vän osv.
Varför kan man inte bara sänka sina krav på sig själv?
Och som sagt nu har vi snart jul & nyår och då har jag så jättehöga krav på mej själv.
Jag bävar lite inför julen eftersom det finns en rädsla av att "vulkanen ska få ett utbrott" och jag hamnar i självskadebeteendet.
För jag vill ju verkligen inte hamna där igen.........
Men nu har jag i allfall fått ett extra stöd genom att jag får ringa min handledare i DBT:n när som helst på dygnet och jag mår dåligt.
Men sen i nästa stund så kan jag tänka att aldrig skulle ringa henne för att få hjälp och stöd i dom svåra situationerna.
Jag är ju den som SKA klara allt själv.
Jag vill ju inte belasta någon med mina problem.Fasiken att det ska vara så svårt att be någon om hjälp.