Så var det pingst

Och nu har jag gjort min arbetsvecka...*pust*
Jobbade onsdag & torsdag natt så jag har precis vaknat.
Usch är sliten eftersom igår sov jag endast till kl 10.00 och idag bara till 11.00 men då kommer jag nog somna gott i kväll kan jag tro.

I helgen blir det nog att besöka stadens marknad med barnen och sen sägs det att jag blir ett år äldre i morgon....usch vad tiden går fort i bland.
Känns som jag fortfarande är ung ju,fast vissa dagar kan jag faktiskt känna mej som en gammal kvinna kroppsligt.

Ska bli intressant och se hur många som tänker uppvakta mej i morgon men som vanligt så glöms jag nog bort.
Självklart så vill jag inte ha några dyra födelsedags presenter men en liten omtanke skulle uppskattas av mej.

Och så är det ju Pingst nu och många gifter sig denna helg.
Härligt!
Jag vill ju också gifta mej ju..så jag är lite avis på alla som har råd med detta.
Visst en del säger till mej att det behöver inte kosta så mycket med att gifta sig men jag har ju faktiskt en del drömmar om mitt bröllop och jag skulle så gärna vilja uppfylla dom.
Förut så ville jag gifta mej i kyrkan och ha ett sådant där stort bröllop men där har jag ändrat mej nu.
Nu skulle jag kunna tänka mej att gifta mej i solenedgången på en strand i tex Thailand och vad kostar inte det?
Fast kanske kan jag be Reinfeldt och regeringen om ett bidrag?
När Kronprinssesan Victoria får extra pengar till sitt så kan väl jag också få ett bidrag tycker ni inte det? ;-)

Nej dax att ta tag i dagen och få röjt här hemma inför helgen...
Ha nu en skönt i helgen i sommarsolen och glöm inte morsdag!
Glad Pingst på er!

Här e låten som jag älskade som ung:

Psykvården

Nu har jag gjort min "helvetesvecka" med 5 nätter...*pust*

Var med om en otroligt sak under ett arbetspass.
År 2009 trodde jag inte att detta ens kunde hända.

Vi har en borderline kvinna som mådde så himla uselt och ville läggas in för att inte skada sig själv och vi erbjöd henne att köra henne till psykavdelningen på lördagkvällen.
Jag och arbetskamraten och kvinnan ringer på psykavd dörrklocka,ut kommer en skötare som är en kvinna i övre medelåldern och öppnar.
Inte ens ett hej får man när man möter skötaren.
Vi går vidare in mot avdelningen och möter äldre man som är även han skötare.
Direkt så går han på vår kvinna:Jag känner dej väl,och varför kommer du hit? Du har ju det bra.
Du bor ju på behandlingshem med folk runt om dej ( vilket inte alls kvinnan gör utan bor i egen lägenhet).
Skötaren fortsätter: Vad gör du på dagarna?
(min tanke var, förstår inte vad det har med att göra att hon mår dåligt idag)
Kvinnan svarar:Jag gör inte så mycket.
Skötaren:Jag men du ska veta att det är bra att ha något att göra på dagarna.

Jag och min arbetskamrat påpekar för skötaren att vi tycker att han är oförskämd som går på kvinna på detta vis.
Och till svar får vi :Jag har minsann jobbat här i 35 år och ingen annan har klagat.
Jag känner hur skötaren verkligen saknar empati...
Jag är uppfostrad så att man hälsar på varandra när man träffas och sen när man jobbar inom psykvården så måste man vara försiktig med vad man säger eftersom de flesta personer då dom söker hjälp mår så jättedåligt och ord kan göra att dom mår ännu sämre.
Inte frågade skötaren hur kvinnan mådde.....

Den känsla jag och min arbetskamrat fick var att skötaren levde kvar på 70-talet då man verkligen såg ner på dessa personer som hade psykiska problem.

Men nu är det ju år 2009 och ska man inte ha en annan syn på psykiskt sjuka människor?
Empati är ju jätteviktigt i dessa situationer ju.
Så som jag tänker är ju att rollerna kan ju ändras så att det är jag nästa gång som behöver hjälp från psykvården.
Och hur vill jag då bli bemött?

Är det så att "vår" kvinna nu vill anmäla detta bemötande så kommer vi att ställa upp som vittne för så här får det inte gå till då en personer söker hjälp inom psykvården.
Kan även tillägga att kvinnan berättat många gånger för oss hur hon blivit behandlad på psykavdelningen.
Och många gånger har det varit kränkande enligt henne men vi har inte trott riktigt på det eftersom man kan ju vara extra känslig då man mår så dåligt men nu inser jag att det troligtvis är sanning i det hela då vi har sett denna händelse.

Down period

Har jag just nu...känns lite som jag har panik i kroppen och mår inget bra alls.
Tänker kanske för mycket och vill ha en del förändringar i mitt liv...
Man borde ju vara glad nu när sommaren väntar men jag känner bara en stor press på mej.
Men jag jobbar ju själv inom psykvården och många av våra vårdtagaren börjar nu mår riktigt dåligt.
Detta pga att dom känner en sådan press på sig själva att man ska göra så mycket på sommaren.
Ska det verkligen vara så här i vårt samhälle?
Varför kan man inte bara ta dagen som den kommer och bara ta det lugnt?

Denna vecka är en "helvetes" vecka,jag har 5 nätter och 2 DBT möten och inte nog med det.Idag har jag data kurs med jobbet också...*suck*
Önskar att denna vecka redan var över nu...

Något som är posetivt är att 12 -årige sonen kommer på onsdag.
Visserligen jobbar jag mycket i veckan men känns skönt att kunna ha han här ändå.

Så Grattis Norge till segern:

Torsdag

Vaknar tidigt just nu och har svårt för att somna på kvällen.
Alla tankar bara far runt i skallen just nu *suck*

Hade enskild DBT i tisdags och det kändes bra och fick mycket beröm om att jag använde mycket av mina färdigheter som jag lärt mej.
Visst det är lätt i vissa perioder att klara av att stå ut i kaoset men är så himla rädd att fall tillbaka i självskadebeteendet.
Ska fundera också på om jag ska forstätta DBT då mitt "kontrakt" går ut nu i juni.
Vet ej om jag vill fortsätta då det kräver mycket tid av mej men ska fundera på det ett tag till innan jag bestämer mej.
För någonstans så tror jag DBT har hjälpt mej under detta halvåret.

Idag har jag grupp DBT och jag hoppas att det inte är så "flummigt" idag.
Och i natt ska jag jobba igen,har ju tagit extra natt trots att jag är så trött i kroppen men behöver skingra mina tankar lite så det blir nog bra.

Usch så ledsen jag är.

Är så låg så låg idag.
Har ju haft min 12-åring på besök i helgen och jag har njutit av att ha alla barn ( ja utom den störste sonen som ej bor hemma längre) hemma.
Och igår var det dax för sonen att åka hem till sin pappa igen och det gör mej ont i hjärtat att se att sonen inte mår bra och inte vill bo hos sin pappa.
Men kan ju inte bara låta sonen vara kvar och bo här utan pappans medgivande.
Hade ett samtal med sonens kurator i förra veckan och hon skulle höra lite med sonen om hur stark hans vilja var att flytta.
Är det så att kuratorn talar om att sonen VILL flytta och bo med oss igen så får man starta en boendetvist med pappa.
Och orkar jag verkligen med ännu en tvist? ( annars kanske jag be Gud om hjälp ;-D )
Nämen ska nog kunna ta igenom mej det också...fast skulle behöva lite lugn och ro i livet just nu.

Ångesten river i mej lite just nu.
I lördags så fyllde min sk mamma år och jag glömde att skicka henne en present el en blomma.
Men jag har ju inte så bra kontakt med henne längre heller då hon är mycket sjuk ( hon kan inte prata längre så ett telefonsamtal är inget man kan göra heller).
Sen någonstans så finns det med mej att hon sårat och skadat mej många gånger under min uppväxt.
Och bara för att man har vuxit upp hos en person så ska man ju inte tvingas att umgås med varandra då man blivit vuxen eller?

Måndag

Och tröttheten sitter kvar i min kropp.
Har varit hos läkaren nu och fick gjort en gastroskopi.
Det var den värsta upplevelse jag har haft på länge.
Aldrig att jag gör om det utan att ha narkos....Fy så hemskt det var.
Men det beror nog mest på att jag har en sådan stark kräkreflex.
Det som upptäcktes var att det är lite trångt i passagen mellan nya magsäcken och tarmen.
Blev tillfrågad om jag ville operera det men avstod eftersom jag inte alltid har ont så vill jag undvika en operation igen.
Och det kan bli bättre med tiden också.

Har min långledighet just nu och den behövs men som vanligt så har vi dåligt med vikarie så ska jobba en natt extra i veckan.
Men kan vara gött med lite extra pengar i juni.

Just nu är jag så himla ledsen hela tiden.
Och jag förstår inte varför,för igentligen har inget alls hänt med ändå har jag bara lust att lägga mej och gråta eller om jag ser något på tv så kommer tårarna....*suck*
Äsch det är väl dom dära hormonerna som spelar mej ett spratt...
Fasiken tycker mina humörsvägningar blir värre för varje år,ska det inte vara tvärtom?

Imorgon har jag DBT igen ( var ej förra veckan då jag inte mådde bra). Äntligen är det snart slut,har ju ett kontrakt tom juni.
Får se om jag fortsätter då.
Jag tror att någonstans har det nog hjälp mej i allfall,trots att jag tycker det är rätt flumigt.
Fast gillar ju bättre dom enskilda samtalen än gruppterapin.
Gruppterapin är väldigt flumigt kan jag säga.
Bla förra gången så diskuterades med om hur man ska kunna distrahera sig på andra saker än dom svåra sakerna som kan leda till självskadebeteende.
Då tar man upp bla att man ska be till Gud och lämna problemen dit.
Men sådär kan man ju inte göra,problemen kvarstår ju även efter bönen ju eller?
Nä det dära kände bara så fel då jag inte är troende och den ena teraputen är troende.
Visst man kan ju be om få styrka men en bön löser ju inte själva problemt utan det måste man ju ta tag i själv och lösa.





Dagens låt: