Hmm...

Så var det snart april... Och just nu bubblar känslorna inom mej och jag vet ej hur jag ska hantera det hela. Är halvtid sjukskriven tom den 8 april och hade gärna jobbat halvtid ett tag till men ångesten river i mej eftersom jag inte har "råd" att vara hemma. Inte nog med det,ännu mera ångets hur vi ska klara denna månaden med räkningar. Försäkringskassan verkar tro att man klarar att leva på en halvtidslön eftersom dom dröjer med utbetalningen av sjukpenningen. F-n jag är ju hemma eftersom min läkare anser att jag hamnat i en kris situation med stressreaktion,och hur stressande är det inte att inte få pengar då? Det är ju inte så att man mår bättre av att inte kunna betala räkningarna... Nä bara att inse att man är tvingad att börja jobba heltid igen även om detta inte känns helt ok... Inte nog med det,Försäkringskassan dröjer med att betala ut underhållstödet till mej,fick ju skicka in nya papper på detta eftersom ena sonen nu fyllt 18 år,men han bor ju hemma och studerar så ett underhållsstöd ska ju jag fortfarande få. Men oj vilken tid det ska ta för att handlägga detta då... Jag är inte ett dugg förvånad över att folk väljer att ta livet av sig eller mår ännu sämre av hur Försäkringskassan behandlar sjuka människor... Nämen "slå på dom som redan ligger" det är Försäkringskassans taktik...

Våren snart här

Så var vintern snart över här och det har varit en tuff vinter...med kyla och snö och även psykiskt för mej.
Det har hänt mycket det sista och det har ej varit någa posteiva saker i mitt liv så känslorna har nog bubblat i mej rejält.
Men jag har klarat mej från mitt självskadebeteende och det är jag stolt över...

I januari så fick jag reda på att en god vän till mej hade hittats död i sitt hem,orsaken vet jag ej men ev så var det en stroke eller något med hjärtat.
Hon blev endast 41 år. Och detta gjorde att det började "bubbla" upp en massa känslor inom mej.
Men har en vän som insåg att jag måste ha "proffshjälp" och tog kontakt med min läkare och berättade hur jag mådde och fick insatt hjälp direkt därifrån.
Vilket jag idag är mycket tacksam för eftersom jag ej vet hur det kunde slutat annars..

Sen i januari så fick jag reda på att jag var gravid,detta var inget planerat.
Men jag gladde mej verkligen efter ett tags tänkande att jag skulle bli mamma igen.
Och kände mej verkligen glad och uppåt...
Då kommer nästa chockbesked en onsdag kväll...Min arbetskamrat hade tagit livet av sig.
Vi hade kommit varandra mycket nära varandra det sista halvåret där och vi insett att vi var väldigt lika varandra.
Och hon var en av dom få som visste att jag var gravid.
Och jag kan ännu idag inte förstå att hon inte finns längre..Förväntar mej ännu att hon ska ringa mej och säga hej hur mår du? (trots att det är över en månad sedan detta hände)

Och jag kan ännu inte acceptera att hon valde denna utväg fast i nästa stund så kan jag ha sådan förståelse att hon valde det,jag har varit i detta "mörka hål" och då tar man kanske inte så bra beslut men man ser ingen annan utväg med att slippa den smärta man har inom sig.

Sen kommer nästa jobbiga sak,jag får
missfall..........jag som då hade accepterat graviditeten och var så glad över den så slutar det på det viset.
(varning för äckliga detaljer nu)
Inte nog med det,sen blir det komplikationer så jag håller på att förblöda då missfallet ska komma ut.
Så när jag inser att detta ej kommer sluta bra(hatar sjukhus så åker inte gärna dit) så fick jag kalla på ambulans och ilstransport till sjukhuset ( det är 7 mil dit)
Vilken resa kan jag säga,dessa 7 milen har aldrig kännts så långa som då.
På sjukhuset inser dom nog inte allvaret förrens dom tar bort min filt som jag haft under transporten.

Jag mer eller mindre badar i blod och jag känner mer och mer att jag svimmar av.
Men oj vad det blev panik på sköterskorna och läkaren.
På ca 20min så blöder jag närmare 1 liter blod...sen blir allt lite borta för mej,känns som jag var på väg att somna in.
Men läkaren gör till slut en gynundersökning ( då blöder ca ½liter blod på 5min) Och hon mer eller mindre "sliter" ut resterna som sitter i livmoderhalsen som orsakar blödningen) och akut beställer blod.

Efter mycket "stök & bök" så fick dom till slut stopp på den stora blödningen...
Dom lägger in mej på avdelningen och jag får blodtransfusioner...

Nu efteråt kom nog chocken eftersom när läkaren sa till mej dagen efter att jag hade troligtvis inte klarat mej om jag stannat hemma längre eftersom dom beräknade att jag troligtvis hade förlorat 2 ½ liter blod...
Men det e så typiskt mej,vill inte belasta andra och tänker oftast :Nämen det är säkert inte så allvarligt...

Mycket tankar far runt i mitt huvud nu...Kanske var det någon mening med dessa händelsen??
Och att jag kanske ska vara rädd om livet och försöka överleva vardagen trots allt?

Sorgen i mitt hjärta är så stor just nu efter 2 dödsfall och barnet som aldrig blev av..
Har lite svårt att hantera sorgen eller rättare sagt jag "stänger" gärna in den men ska nu försöka bearbeta det hela med min psykolog för det kan göra att jag mår bättre i framtiden.