Här ÄR min länk till min andra blogg

Om min gastricbypass operation.

Godmorgon!

Eller är det verkligen en Godmorgon?
Jodå mår rätt ok,fast känner att det kan förändras snabbt.Men bara att bita ihop och försöka få dagen att gå.
Ska jobba 2 nätter nu och ser faktiskt framemot detta....(trots att det tär på psyket).Men det är mina 2 sista nätter innan operationen så nu kommer jag sen vara lite ledig men kommer ha fullt upp med att lära mej att äta rätt nu.
Har bestämt mej för att lägga till en blogg om min viktresa istället för att skriva här om detta.
Återkommer med adressen senare..
Dax för kaffe! ( gud vad kaffe är gott och det får jag dricka ännu)

Vänner!

Har funderat med detta med vänner.
Har en person i min omgivning som jag trott vara min vän.
Men nu känns det som att denna sk vännen bara utyttjat min godhet.
Visst jag duger bra då jag kan lösa hennes problem.Tex ska ha billigare saker ( jag vet ju att hon har taskig ekonomi).
Men sen hör man inte ett ljud från henne när jag löst det hela.
Ska det vara så?
Vill ju ha mer kontakt än bara vid dessa situationer...
Men hur jag man för att inte hamna i dessa situationer? Reagerar jag onormalt?
Har så svårt att säga nej då någon ber om min hjälp.

Dagens låt:

Tufft nu!

Det är tufft nu för mej.
Har ju fått min operations tid och 2 v innan operationen så ska jag ju "flyta" dvs bara dricka tex nutrilett el liknande.
Var och köpte Modifast för dyra pengar och tror ni jag fick ner det?
Nä,det var det värsta jag smakat och tänkte hur ska jag klara av detta.
Men så fann jag Naturdiet choklad smak och det smakade helt ok.
Men ojoj...vad jag saknar mat,ser mat överallt tycker jag.
Och skulle mer än gärna äta sådant som jag inte gillat förut.
För oj vad tex en levergryta skulle smaka gott!
Jobbat hela helgen och det har faktiskt funkat helt ok,men lite matt i kroppen.
Men det beror nog lite på att jag sovit dåligt också.Har svårt att koppla av och är rastlös.
Jobbar sen bara 2 nätter till innan operationen så det känns helt ok.
Har i dagsläget redan på en vecka gått ner nästan 5 kg,och några kilo till ska jag nog klara innan nästa onsdag då jag opereras.

Detta blir en livsresa med mycket känslor och tankar kan jag tro.Men det tror jag det är värt.
Sen skiter jag totalt i vad andra tänker om detta med operation som bantningsmetod.
Har redan bemöts med skeptisk syn på detta.
Fått höra ett antal gånger:Men du är ju inte tjock.Varför ska du operera dej?
Visst jag kanske inte supertjock,men tjock är jag.
Och av hälsoskäl så måste jag gå ner i vikt.Och varför ska jag lägga på mej mera så det syns mera för att folk ska tycka att jag borde gå ner i vikt?
Nä lika bra att ta tag i det nu!

Tillbaka

Efter ett lång uppehåll från bloggandet så skriver jag igen.
Har inte orkat att skriva om min vardag och mitt liv.
Livet har nu varit lite som en berg& dalbana,ena dagen mår jag toppen och andra dagen nere i ett svart hål och tappar fotfästet och inte vill leva mera.

Det har varit mycket nu,jobbar ju heltid på min 75% natt tjänst och sen har det varit sportlov för barnen så har ju haft dom hemma.Visst jag älskar mina barn otroligt mycket men det krävs så mycket mer av mej då dom är lediga.
Sen har jag fått operationstid för min gastric bypas operation,den 11/3 blir det av.
Och detta innebär att hela mitt liv kommer förändras....dietisten har även frågat mej om jag har stöd och hjälp omkring mej efter operationen.
Visst har jag nog det men har ju så svårt att be om detta stöd så därav vet jag inte hur det ska bli efter operationen.

Sportlovet var vi hela familjen hos min pappa och hälsa på,men för varje år som går så känner jag att tvekar mer och mer på att hälsa på där.Vet inte varför denna känsla infinner sig hos mej.
Kan vara att jag får sådana krav på mej själv på att allt ska vara perfekt och alla andra ska må bra medan jag inte hinner med mej själv och mitt mående.

Vi åkte hem redan efter 4 dagar,hade kunnat stanna längre men jag bara längtade hem.
Så var det måndag och i går åkte min 11-åring hem..Gud vad ont det gör varje gång han lämnar mej.Och absolut denna gången då han säger att han vill flytta "hem" igen.Han vill inte bo hos pappa...men vågar inte säga detta till sin pappa tyvärr.Vad gör man?....Hur lägger man fram det hela till pappan utan att han ska ta sig illa vid av att hans son inte vill bo med han?..

Inte nog med detta så fick jag ett mail från min syster,hon har legat inlagd på psyk eftersom hon var så himla dålig.Det är första gången hon söker hjälp för sitt psykiska mående.Så jag är glad att hon bad om hjälp men sen läser jag hennes mail blir jag frustrerad.
Den man läser att hon sen efter den tiden på sjukhuset återgår i sin vardag i samma höga tempo som förut.
Oj vd jag känner igen det dära....man ger 110% av sig själv för att sen ramla ner i ett "svart hål" och i ren förtvivland söker hjälp utifrån.
Sen återfår man kraften att komma upp ur "hålet" och tror att man fixar livet igen själv .
Och återigen går livet i 110% och man avsäger sig hjälp och stöd,för man ska ju klarar sig själv.

Jag förstår ännu inte hur jag ska kunna få balans i livet och dess prövningar...

Dagens musik hos mej.