Hej!
Så längesen jag skrev något här men känner nu att jag kan behöva skriva av mej lite.

Mår inget vidare tyvärr.
Livet går i ett och jag vill bara hoppa av "ekorrhjulet"
Vill inte alls vara med på hjulet nu.
Att vara stressad, pressad gör mej så sårbar.

Att den sårbarheten kan sluta illa.
Efter att haft mycket omkring mej i början av året så "ramla" jag in i självskade beteendet igen i mars.

Hatar mej själv att jag inte kunde stå emot.

Begärde hjälp genom att åka och lägga in mej i början på maj eftersom var rädd för att skada mej ännu en gång.
Och det bemötandet från sjukvården blev en käftsmäll.

Eftersom jag bad om hjälp då resultera det i en ororanmälan till soc.
Bär nu känslan av att jag ALDRIG mer våga söka hjälp igen.

För vem orkar med en utredning bara för att man vågar be om hjälp.

Längesen...

Längesen jag skrev här men har liksom inte haft ork att skriva...
Förra årets semester slutade i kaos,jag gav mej av hem ( vi var i husvagnen) ensam och mådde fruktansvärt dåligt i min vilsna själ och behövde verkligen vara ensam.

Vet ju att detta med semester ställer så höga krav på mej själv och stressar sönder mej inombords för att alllt ska vara så perfekt och man ska vara glad och posetiv fastän jag bara vill lägga mej och sova och gråta mej igenom semestern,energi är slut i kroppen.

Det innebar att jag gav mej hem,skulle hem och gå till frissan och åka tillbaka sen dagen efter men jag ändrade mej och åkte aldrig tillbaka utan lämna bara beskedet till resten av familjen att jag kommer senare,vilket resulterade att hela familjen kom hem och P lämna barnen här och gav sig tillbaka till husvagnen.

Kanske var det tur att jag fick barnen eftersom jag vet inte hur det hade slutat om jag inte haft dom hemma.
Jag låg typ i sängen i 5 dagar ( jodå lagade dock mat till barnen) sen insåg jag att jag behöver något för min ångest och tog tag i mej och ringde min läkare och berättade hur läget var med mej,han ville lägga in mej men tacka nej eftersom jag hatar sjukhus...men fick ångestdämpande medicin i allafall och när det gått en vecka så kom P hem till oss,men jag kan säga att jag INTE saknade han eftersom när man mår så förbannat dåligt så vill jag vara ensam.
Det är en skyddsmekanism, jag vill inte visa mej svag och ynklig.
Fast innerst inne så hade jag behövt vara i hans famn för så ensam och ledsen jag var under dessa dagar har jag aldrig upplevt innan.

Har klarat av jul & nyår nu också dessa som jag verkligen "faller" ner i dom mörka tankarna,kanske hjälpte det att jag jobbade julen och slapp stressa upp mej med den "perfekta" julen.
Men sen har jag ju haft min medicin som ett hjälpmedel...vet inte vad som hade hänt om jag inte haft den.

Nu är det snart januari slut, och mår skit, Ska det verkligen vara så här?
Kan man aldrig få vara lite glad och lycklig?
Fast jag vet ju att mycket beror på att jag har en stress inombords och sover knappt någonting så där av så hamnar man i ett "ekorrhjul" som bara snurrar fortare och fortare..
Hur får man stopp på det??

Vilket liv!

Vilket liv jag har haft det sista...känns som bara livet e pest just nu.


Inte nog med att när jag skulle börja jobba heltid igen så ramla jag i en trappa och slet av ledband + skelettet till ledbands fästet.
Kul kul! *not*
7 v sjukskrivning till en början, och en otros på benet dag & natt....

Sen visar det sig att efter 7 v så har jag fortfarande ont i knät och ortopeden vill gå in med artoroskopi för att kolla menisken och benbitarna som fanns i knät efter ledbandskadan.

Nu är artoskopin gjord och jag är sjukskriven 3 v till,f-n f-n...vill bli bra NU....
Värst är det nätter då knät värker så förbannat,inte ens morfin tabletter hjälper.

Sen har ännu 2 dödsfall i min närhet...
En kille på endast 19 år som dog av antagligen överdos..fy fan!
Varför har man inte kunnat hjälp killen i tid och komma ur sitt missbruk?
Som jag har fattat det så har han missbrukat länge men ingen vuxen eller annan vågar säga något och begära hjälp.
Varför bryr vi oss inte mera om varandra och frågar hur man mår?
Är alla så jäkla självupptagna så man inte ser eller vågar man inget säga?

Sen igår fick jag reda på att en kille på 31 år somnat in,man vet ännu inget vad det är .
Men troligtvis tabletter och alkohol....

Känns lite som att år 2011 är "dödensår"...allt för många unga till synes friska ( hur dom mår inom sig vet man aldrig) avlider.
Hur ska dettta år sluta??

Testa gärna detta! Klicka här

http://www.youtube.com/watch?v=2G35aVC-w7c


Man kan bli testpilot till en massa fina saker...varför inte vara först att prova på vissa saker??

Hmm...

Så var det snart april... Och just nu bubblar känslorna inom mej och jag vet ej hur jag ska hantera det hela. Är halvtid sjukskriven tom den 8 april och hade gärna jobbat halvtid ett tag till men ångesten river i mej eftersom jag inte har "råd" att vara hemma. Inte nog med det,ännu mera ångets hur vi ska klara denna månaden med räkningar. Försäkringskassan verkar tro att man klarar att leva på en halvtidslön eftersom dom dröjer med utbetalningen av sjukpenningen. F-n jag är ju hemma eftersom min läkare anser att jag hamnat i en kris situation med stressreaktion,och hur stressande är det inte att inte få pengar då? Det är ju inte så att man mår bättre av att inte kunna betala räkningarna... Nä bara att inse att man är tvingad att börja jobba heltid igen även om detta inte känns helt ok... Inte nog med det,Försäkringskassan dröjer med att betala ut underhållstödet till mej,fick ju skicka in nya papper på detta eftersom ena sonen nu fyllt 18 år,men han bor ju hemma och studerar så ett underhållsstöd ska ju jag fortfarande få. Men oj vilken tid det ska ta för att handlägga detta då... Jag är inte ett dugg förvånad över att folk väljer att ta livet av sig eller mår ännu sämre av hur Försäkringskassan behandlar sjuka människor... Nämen "slå på dom som redan ligger" det är Försäkringskassans taktik...