Att bemöta en person

med självskadebeteende är nog inte alltid så enkelt som man tror.

Min egna erfarenhet är att man möter människor som oftast visar besvikelse,nonchalans,bitterhet och ilska.
Genom alla mina år så har jag aldrig blivit bemött med empati, då men kanske är jag en person som stött på "fel" personer om man bemötandet i vården.
Jag har ett antal gånger fått uppsöka sjukvård,fast då ska man veta att jag sluppit söka sjukvård vid mina många av mina självskador.
Vid besök i sjukvården så har jag ett antal gånger blivit bemött med kommentarer:
Nämen du,varför är du så dum att du göra sådant här.Du är ju vuxen nu.

Vad då vuxen? försvinner mitt beteende då man är vuxen?..Jippi! jag är inte ännu då ;-)

Och ALLA gånger har jag fått åka hem utan att ens träffa någon att prata
med om mina problem med att hantera känslorna inom mej.
Att fånga upp personer med självskadebeteende är något man måste göra,man kan inte bara skicka hem dom utan följa upp dom.

För så som jag känner så "stillar" man situationen bara för en stund,och troligtvis så kommer "vulkanen bubbla " över igen och man i samma sits ganska snart.

Att orka söka hjälp då man mår rätt ok är någon man inte heller gör.
Man har svårt att erkänna att man behöver hjälp utifrån och därför är det så viktigt att man tas på allvar då självskadebeteendet uppstår.
För man behöver hjälp regelbundet under kanske hela livet och sen finns det perioder i livet som man behöver mindre hjälp och stöd.
Men att veta att det finns någon "backup" om man faller är nödvändigt.

Men hur fångar man upp alla unga med självskadebeteende?
Här har Innie skrivit ett bra inlägg om detta: http://tankestormar.blogspot.com/2008/08/vrden-fr-sjlvskadare.html