Min historia

Alla bär vi på en egen historia,här är min.
Jag föddes en vår dag och dom första månaderna bodde jag med min mamma och äldre syster.
När jag var 9 månader så tog socialen mej och min syster från vår mamma pga att hon inte kunde ta hand om oss.
Vi blev placerade i varsin familj,inte så långt ifrån varandra.
Har haft en bra uppväxt dock kan en saknad av kärlek saknat kan jag se nu när jag är vuxen.
Kramar saknades mellan mej & mina fosterföräldrar.

I tonåren så började mitt självskadebeteende,det hela som löste ut det hela var när min pojkvän sedan 3 år tillbaka lämnade mej för en annan,då var jag 18 år.
Visst vi kanske inte hade haft det så bra ihop men han var verkligen min stora kärlek.
Att då vid 18 år stå på egna ben var fruktansvärt jobbigt. Och mista en trygghet blev ett kaos för mej.Det resulterade i många ärr i både på min kropp och i mitt hjärta.

Men 1 år ensam så träffade jag mina barns pappa. Där fann jag en trygghet och kärlek.Och vår kärlek resulterade ganska snart barn.Blev mamma då jag var 20 år.Vi hade det bra och jag mådde rätt ok under långa perioder.Vi fick 4st underbara barn tillsammans men sen efter 12år ihop så inser jag att kärleken mellan mej och min dåvarande man hade svalnat och den jag kärlek jag hade till han var på ett annat vis.
Mera som syskonkärlek och jag kände att det var inet hållbart att bygga på sådan kärlek i ett förhållande.
Jag valde att lämna han efter många tankar & funderingar.
Idag lever jag ihop med en annan man och har så gjort i 7 ½ år nu,och vi har ett barn tillsammans.

När jag tänker tillbaka på vad som gjort mej till den är så kommer jag ofta åter till att kanske beror det på att min mamma lämna mej som liten och jag söker hela tiden efter en trygghet och kärlek från andra personer,och när jag inte får detta så kan jag inte hantera mina känslor.

Jag är så rädd av att bli övergiven och då väljer jag att hellre lämna trots att det finns mycket känslor inblandade hos mej.
Sen har jag alltid haft fruktansvärt svårt att kunna förklara mina känslor i ord och hur jag mår.
Många gånger kan jag inte heller själv förstå mej själv...och vad jag känner.
Sen tar jag och förskjuter mina egna känslor och bearbetar inte av dom,utan samlar nog på mej en hel del tills "vulkanen" vaknar och det då oftast resulterar i ett självskadebeteende.

I många år skulle jag ju vara så "duktig" själv så jag sökte inte ens psyk.hjälp och alla dessa gånger som jag blev ihopsydd så var det ingen läkare som brydde sig om att ge mej någon vidare hjälp.
Idag har jag kommit så långt i mitt liv att jag vet att jag behöver hjälp utifrån,men sen kan jag många gånger inte ha orken att ta tag i t hela.Utan det slutar med att jag skadar mej själv.
Kanske blir jag aldrig helt av med detta beteendet men jag hoppas verkligen att jag kan får mera självkontroll över mitt liv och mina känslor.