Hmm..

Fredag...och jag känner en sådan ångest inom mej.
Och jag sluter mej lite för omvärlden dvs min familj.
Bara för att jag har en jobb helg så blir jag tystlåten,irriterad på allt och alla och vill bara vara i fred.

Förstår mej inte på mej själv i bland för oftast ser jag framemot att jobba,jo jag är dom som verkligen älskar mitt jobb och då jag är långledig så kan jag faktiskt gå och längta till jobbet.
Kanske e jag lite knasig men mitt jobb betyder så mycket för mej och är lycklig över att ha det i dessa tider då man gör nedskärningar.

Har haft en del konstiga,hemska drömmar det sista så jag har nog sovit oroligt det sista så sömnbristen gör ju sitt i mitt välmående.

Saknaden efter min pappas sambo (hatar ordet styvmamma) har börjat göra sig påminnd mer och mer.Min relation med henne var så himla stark och jag har nog inte accpeterat hennes borgång som ändå skedde för 5 år sedan.
Fast ska nog erkänna att jag inte ens kunnat sörja henne heller,vet ju inte hur man ska hantera sina känslor inför att hon inte finns i mitt liv längre.
Är mest så himla bitter inom mej att hon inte finns och jag kan ta telefonen och prata henne om livets svårigheter & glädje ämnen...

Har strax mitt andra DBT möte och jag känner ingen lust alls att gå dit men bara att ta sig i kragen och gå dit och höra vad dom har att säga om mej...
Tjingeling!