Så var mötet avklarat

Och det blev det jag misstänkte...Jag har en sk emotionell instabilitet eller borderline om man vill ha en mer medicinskterm.
Jag blev inte förvånad för jag har ju misstänkt detta ett tag.
Min DBT handledare fråga mej hur jag tog denna diagnos och det jag känner är att det känns bra att äntligen få en diagnos på mej och nu kanske få rätt hjälp med mitt liv.

Det jag är rädd för att skulle jag berätta för folk att jag har diagnosen borderline så skulle dom rygga tillbaka och kalla mej "psykfall".På det viset är jag rädd att få en "stämpel" på mej.
Men får tänka på att dom som kallar mej detta vet inte mycket om psykiska sjukdomar och hur det är att leva med det.
Jag kommer nog inte berätta för någon om min diagnos som inte är insatt i ämnet.

Idag tog vi även upp ämnet om hur detta med borderline uppkommer.
Är man född med detta?
Har det något med barndomen och uppväxten att göra?
Och JA både min personlighet och min uppväxt har format mej till den person jag är idag.Så nu gäller det att ta tag i det hela och försöka ändra mitt tänkande och ska jag erkänna så tror jag det kan bli jobbigt att ändra sitt tänkande eftersom det är så invant.
Men måste se posetivt och man måste tro på DBT-behandlingen annars är det ingen idé att ens påbörja den.
Nu får jag en vecka på mej på att tänka ut hur länge jag vill skriva "kontrakt" för behandling och man brukar få välja mellan ½ -1 år.
och så som jag känner idag så skulle jag till en början vilja ha ½ år sen kan ju förlänga behandlingen om man så önskar.

Sen fick jag en hemuppgift ,ett schema man ska fylla i dag för dag om hur man mår och känner.
Kan bli klurigt för många gånger så känns det bara som det "bubblar" inom mej av känslor utan att veta vad det är för känslor jag har igentligen.
Men handledare lovade att vi skulle hjälpas åt då jag kommer nästa vecka och reda ut vilka känslor det är som "bubblar" inom mej.

En intressant fråga tog hon också upp.Det var om jag ofta blir arg,får raseriutbrott.
Och första reaktionen från mej var :
Nä jag är "kolugn" och blir sällan arg,skulle jag någon gång bli arg så blir jag riktigt arg.
Men sen kom jag på mej själv,fasiken ibland när jag är arg,förbannad så kan det resultera i att jag börjar gråta.
Hmm...ojdå,undra igentligen hur människor tolkar mej då jag visar gråt istället för ilska?
Ja detta var en bra sak som man måste arbeta med menade handledaren för där har man ett tydligt tecken på att jag inte vet hur man ska hantera mina känslor så att mina nära förstår mej ,och då kan hjälpa mej i olika situationer.

Nepp jag tror jag har en tuff tid framför mej men jag tror att det kan leda till något väldigt bra för både mej och resten av familjen.