Min hemlighet

Jag bär på en hemlighet som är hemsk och jag kan inte sluta att älta den och gå vidare i mitt liv.

Och med att åren går så tycker jag att den bara växer & växer.Och den verkar negativt på mitt välmående.



När jag var i barn & tonåren så blev jag sexuellt utnyttjad av min bror.

Det är inte många som vet om min hemlighet,för jag har svårt att prata om det.

Men helst av allt så skulle jag vilja bearbeta detta och gå vidare i livet men kan inte.



Dom få som fått reda på min hemlighet tar det lite som:jaha..ok men nu går vi vidare livet och glömmer det.
Det är knappt någon vill lyssna på mina ord och vad jag har varit med om.



Helst av allt skulle jag vilja berätta vad jag varit med om till vår pappa.

För han har min bror som favorit barn.

Jag har lust att skrika ut till pappa om att min bror är inte så himla bra som min pappa tror.Men jag vill på någotvis inte göra min pappa ledsen.

Så vad gör man?



Inom sig bubblar min "vulkan" och snart kan jag inte längre hålla det tillbaka utan resulterar i ett "utbrott".
Ett utbrott bävar jag lite för för antingen kan det komma genom att jag bryter i hop med gråt och ilska eller så hamnar jag in mitt självskadebeteende igen.



Detta med att "bryta ihop" känns hemskt men mest pinsamt att jag inte kan kontrollera min känslor.

Jag är ju den som uppfattas stark,har kontroll över mej och allt runt om mej,mår jättebra.

Men innerst inne så är jag en väldigt skör person som bär på en massa känslor som är instängda inom mej.

Vet att jag är väldigt duktigt på att ta på mej "masken" och dölja min sårbarhet.
Men varför är jag rädd att visa min sårbarhet?