Snart ska min lilla

Jacqueline flytta hemifrån och det kommer bli tomt efter henne.Men hon får ett jättebra hem.

Så nu har jag bara 2 kattungar kvar och den ena kattungen ska jag behålla själv så det är bara en kattunge till som ska säljas.

HÄR kan man vinna ett zinkhus

Jag är så himla förtjust i dessa zinkhusen som kan lysa upp i vintermörkret.

Trött och sliten nu

Sitter på jobbet och gör min sista natt för denna månaden.
Har varit slitsamt och det enda som gjort denna helgen är jobba,sova,laga mat,jobba osv.
Och jag och P har mer eller mindre bara möts i dörren då vi ska gå,kommer hem från respektive jobb.
Men nu är snart helgen gjord och jag är hemma i 2 veckor.
Ska bli så skönt men känner att om jag inte jobbar så är det en massa möten som man ska springa på.
Denna veckan är en EVK för sonen inbokad,möte med dom andra klassaföräldrarna för att planera barnens julfest,klippa barnen,DBT-möte,möte med min chef ang min sjukskrivning,möte med soc ang äldste sonen.Sjukhusbesök med ett barn,läkar besök med min läkare på psyk.
Känns lite som jag inte hinner landa förrens till helgen kanske....
Men men det är väl så det ska vara i livet,inte konstigt att man har högt blodtryck?
Undra bara när jag ska hinna med att bara vara jag och känna efter hur jag mår....
Livet rullar lite för fort just nu känner jag och jag hinner inte med mej själv..*suck*

Så var mötet avklarat

Och det blev det jag misstänkte...Jag har en sk emotionell instabilitet eller borderline om man vill ha en mer medicinskterm.
Jag blev inte förvånad för jag har ju misstänkt detta ett tag.
Min DBT handledare fråga mej hur jag tog denna diagnos och det jag känner är att det känns bra att äntligen få en diagnos på mej och nu kanske få rätt hjälp med mitt liv.

Det jag är rädd för att skulle jag berätta för folk att jag har diagnosen borderline så skulle dom rygga tillbaka och kalla mej "psykfall".På det viset är jag rädd att få en "stämpel" på mej.
Men får tänka på att dom som kallar mej detta vet inte mycket om psykiska sjukdomar och hur det är att leva med det.
Jag kommer nog inte berätta för någon om min diagnos som inte är insatt i ämnet.

Idag tog vi även upp ämnet om hur detta med borderline uppkommer.
Är man född med detta?
Har det något med barndomen och uppväxten att göra?
Och JA både min personlighet och min uppväxt har format mej till den person jag är idag.Så nu gäller det att ta tag i det hela och försöka ändra mitt tänkande och ska jag erkänna så tror jag det kan bli jobbigt att ändra sitt tänkande eftersom det är så invant.
Men måste se posetivt och man måste tro på DBT-behandlingen annars är det ingen idé att ens påbörja den.
Nu får jag en vecka på mej på att tänka ut hur länge jag vill skriva "kontrakt" för behandling och man brukar få välja mellan ½ -1 år.
och så som jag känner idag så skulle jag till en början vilja ha ½ år sen kan ju förlänga behandlingen om man så önskar.

Sen fick jag en hemuppgift ,ett schema man ska fylla i dag för dag om hur man mår och känner.
Kan bli klurigt för många gånger så känns det bara som det "bubblar" inom mej av känslor utan att veta vad det är för känslor jag har igentligen.
Men handledare lovade att vi skulle hjälpas åt då jag kommer nästa vecka och reda ut vilka känslor det är som "bubblar" inom mej.

En intressant fråga tog hon också upp.Det var om jag ofta blir arg,får raseriutbrott.
Och första reaktionen från mej var :
Nä jag är "kolugn" och blir sällan arg,skulle jag någon gång bli arg så blir jag riktigt arg.
Men sen kom jag på mej själv,fasiken ibland när jag är arg,förbannad så kan det resultera i att jag börjar gråta.
Hmm...ojdå,undra igentligen hur människor tolkar mej då jag visar gråt istället för ilska?
Ja detta var en bra sak som man måste arbeta med menade handledaren för där har man ett tydligt tecken på att jag inte vet hur man ska hantera mina känslor så att mina nära förstår mej ,och då kan hjälpa mej i olika situationer.

Nepp jag tror jag har en tuff tid framför mej men jag tror att det kan leda till något väldigt bra för både mej och resten av familjen.

Hmm..

Fredag...och jag känner en sådan ångest inom mej.
Och jag sluter mej lite för omvärlden dvs min familj.
Bara för att jag har en jobb helg så blir jag tystlåten,irriterad på allt och alla och vill bara vara i fred.

Förstår mej inte på mej själv i bland för oftast ser jag framemot att jobba,jo jag är dom som verkligen älskar mitt jobb och då jag är långledig så kan jag faktiskt gå och längta till jobbet.
Kanske e jag lite knasig men mitt jobb betyder så mycket för mej och är lycklig över att ha det i dessa tider då man gör nedskärningar.

Har haft en del konstiga,hemska drömmar det sista så jag har nog sovit oroligt det sista så sömnbristen gör ju sitt i mitt välmående.

Saknaden efter min pappas sambo (hatar ordet styvmamma) har börjat göra sig påminnd mer och mer.Min relation med henne var så himla stark och jag har nog inte accpeterat hennes borgång som ändå skedde för 5 år sedan.
Fast ska nog erkänna att jag inte ens kunnat sörja henne heller,vet ju inte hur man ska hantera sina känslor inför att hon inte finns i mitt liv längre.
Är mest så himla bitter inom mej att hon inte finns och jag kan ta telefonen och prata henne om livets svårigheter & glädje ämnen...

Har strax mitt andra DBT möte och jag känner ingen lust alls att gå dit men bara att ta sig i kragen och gå dit och höra vad dom har att säga om mej...
Tjingeling!