Godmiddag!

Så var det oktober och löven börjar gulna och faller av.

Oj vad jag saknar våren och sommaren nu...Fast lite mysigt är det då man får tända alla ljus och kura ner sig i soffan med en filt om sig. ( man måste tänka posetivt ju)

Just nu går min hjärna på högvarv...

Efter en "down" period mellan mej & P så har vi nog rett upp en massa ( hoppas jag i allafall)..Men jobbet suger (som våra ungdomarna säger)...

Jag jobbar ju med psykiskt sjuka med missbruksproblem....Och mitt hjärta bara säger:Fy f-n för att behandlas på detta vis.

Totalt överkörda kan dom bli för att "VI" normala tycker en sak.....

Men jag kommer kämpa vidare för deras rättigheter i vårt samhälle...........

Men det som maler i mej ( läser expressen idag)är att jag fick en meddelande i måndags eftermiddag om en kille som tog livet av sig framför en webcam...

Och jag läste under måndags eftermiddagen på Flashback där hans avsked finns..

Och så dum som jag var så såg jag även bilderna.

Där sitter folk och "peppar" han....tex..gör det nu,eftersom jag ska till jobbet.

Du vågar inte osv...

Hur f-n kan personer skriva detta??

Ok vi kanske inte kan förhindrat detta men att avsluta sitt liv med dessa ord i sin minne ............

Jag bara känner att världen har blivit så himla kall & hård.

Men frågan finns ändå kvar i mej...Om killen hade fått hjälp sen han var liten, sen att personerna runt om han kanske försökt agerat på ett annat vis och tänkt lite på hur hans diagnos är...

Jag får en känsla av att samhället idag är rädda över att konfronteras med psykiskt sjuka...

Kanske är det så att det finns en rädsla över hur man ska agera??

En rädsla över okunskapen om psykiskt sjuka el neuro skadademänniskor??

Mitt tänkande är:Det kan vara JAG som drabbas nästa gång och hur vill jag bli behandlad då?

Men avstånd? NEJ

Någon som lyssnar på mej? JA

Mitt hjärta gråter för Marcus Jannes...men nu har han i allafall fått ro i sin själ...Och jag känner mycket med hans familj........

Godmorgon!

Solen lyser och man borde vara på ett strålande humör.Men känner mej bara så trött & sliten i både kropp och själ.

Men jag är väl medveten vad det beror på,ångesten river i mej och har inte sovit ok på snart ett år ( sover sammanhängande i max 2 tim).
Även om jag har sömnmedicin så verkar jag inte kunna koppla av...Varför?
Skulle inget hellre önska att jag får några veckor med djupsömn.
Hmm..kanske dax att byta nattjobbet? Näää...trivs ju med nattjobb.
Att jobba dag skulle bara innebära en massa stress på morgon och kväll,och jag tror inte jag skulle orka med psykiskt att jobba dag på mitt jobb.

Sen att jag är sliten kan ju också bero på att jag har gått från 41,8 till 27.3 i BMI så det far mycket känslor i med vikten också kan jag säga...
Har funderat mycket på det om man verkligen blir gladare och lyckligare med en normal vikt men inser att det inte gör det.
Mina känslor är ju likadana ännu.. Klart lite roligare e ju livet när man har ett större utbud vid klädinköp.
Men vem har råd med nya kläder?

Men i och med viktminskningen så har det inneburit att hela förbannade kroppen ser ut som jag vet inte vad....
En massa hängande skinn och råd att ta bort det har jag inte helller...
Så jag får väl vinna på Triss el Lotto eller något och oj vad jag skulle skönhetsopererat mej då...tex ett par nya bröst (fasiken jag som har varit motståndare till detta förut)
Hmm...har jag en 40 års kris kanske?
Ha en fin onsdag!

P.s Tack Vera för din kommentar och grattis ännu en gång till det lilla livet i din mage ( är avundsjuk på dej)
Nämen kraven på mej själv kan nog aldrig ändras...tyvärr..men du vet ju hur det är att ha många barn,familj och jobb att ta hand om och man vill ju vara "stålkvinnan" och fixa det.
Jag vet inte själv hur jag ska sänka kraven..har du någon idé? D.s

Höst

Ojdå...jag har inte skrivit på länge men har inte riktigt haft behovet att skriva heller.

Vad som har hänt här då?
Tja...strax innan semestern så hamna jag åter i självskadebeteendet.Men det var bara EN gång.
Jag kom på att jag vet orsaken till det oxå.
Jag hade för höga krav på mej med en slitsam vår på jobbet,P var sjukskriven,ekonomi i botten och sen skulle jag gå på semester.
Ja kraven var fruktansvärt höga på allt skulle bli perfekt i sommar.

Har märkt att när kraven på mej själv är höga så hamnar lätt i mitt självskadebeteende...
Denna gången blev det bara en gång att söka upp sjukhus och dagen efter så hade jag en fruktansvärd ångest över att jag inte kunnat låta bli.
Men men..bara att ta nya tag och kämpa emot "vulkanen inom mej"..

Varför ska jag ha det så svårt att inte samla på mej en massa känslor som sen kan resultera i självskadebeteende...Jag är ju väl medveten om jag behöver släppa ut mina känslor lite oftare men ändå gör jag inte det ,utan samlar på mej det.
Har märkt att ca 1 1/2 år kan jag samla på mej sen så brister det...

Nu har hösten kommit och jag vet med mej att då brukar jag må skit...så vad ska man göra för att inte hamna i det "svarta" hålet?

Till Min Älskade P

Jag Älskar Dej!

God Jul!

Inte skrivit på länge men känt att jag haft det behovet att skriva eller rättare sagt har nog varit för "låg" att skriva.


Som många andra så är man mera låg nu på höst & vinter halvåret.





Jag har nu gått färdigt min DBT kurs och det känns faktiskt ganska bra att ha det gjort men nu handlar det om att använda sig av detta då man mår sämre.


Kanske lättare sagt än gjort men ska göra så gått det går.





Julen ska firas hemma med alla barnen och ser faktiskt framemot detta att bara ta det lugnt hemma med go mat och julklappar.
Dock jobbar jag natten till julafton så jag kommer nog vara rätt trött på julafton.Så en riktig:.






Till Er Alla! Var rädda om er!