Tufft nu!

Det är tufft nu för mej.
Har ju fått min operations tid och 2 v innan operationen så ska jag ju "flyta" dvs bara dricka tex nutrilett el liknande.
Var och köpte Modifast för dyra pengar och tror ni jag fick ner det?
Nä,det var det värsta jag smakat och tänkte hur ska jag klara av detta.
Men så fann jag Naturdiet choklad smak och det smakade helt ok.
Men ojoj...vad jag saknar mat,ser mat överallt tycker jag.
Och skulle mer än gärna äta sådant som jag inte gillat förut.
För oj vad tex en levergryta skulle smaka gott!
Jobbat hela helgen och det har faktiskt funkat helt ok,men lite matt i kroppen.
Men det beror nog lite på att jag sovit dåligt också.Har svårt att koppla av och är rastlös.
Jobbar sen bara 2 nätter till innan operationen så det känns helt ok.
Har i dagsläget redan på en vecka gått ner nästan 5 kg,och några kilo till ska jag nog klara innan nästa onsdag då jag opereras.

Detta blir en livsresa med mycket känslor och tankar kan jag tro.Men det tror jag det är värt.
Sen skiter jag totalt i vad andra tänker om detta med operation som bantningsmetod.
Har redan bemöts med skeptisk syn på detta.
Fått höra ett antal gånger:Men du är ju inte tjock.Varför ska du operera dej?
Visst jag kanske inte supertjock,men tjock är jag.
Och av hälsoskäl så måste jag gå ner i vikt.Och varför ska jag lägga på mej mera så det syns mera för att folk ska tycka att jag borde gå ner i vikt?
Nä lika bra att ta tag i det nu!

Tillbaka

Efter ett lång uppehåll från bloggandet så skriver jag igen.
Har inte orkat att skriva om min vardag och mitt liv.
Livet har nu varit lite som en berg& dalbana,ena dagen mår jag toppen och andra dagen nere i ett svart hål och tappar fotfästet och inte vill leva mera.

Det har varit mycket nu,jobbar ju heltid på min 75% natt tjänst och sen har det varit sportlov för barnen så har ju haft dom hemma.Visst jag älskar mina barn otroligt mycket men det krävs så mycket mer av mej då dom är lediga.
Sen har jag fått operationstid för min gastric bypas operation,den 11/3 blir det av.
Och detta innebär att hela mitt liv kommer förändras....dietisten har även frågat mej om jag har stöd och hjälp omkring mej efter operationen.
Visst har jag nog det men har ju så svårt att be om detta stöd så därav vet jag inte hur det ska bli efter operationen.

Sportlovet var vi hela familjen hos min pappa och hälsa på,men för varje år som går så känner jag att tvekar mer och mer på att hälsa på där.Vet inte varför denna känsla infinner sig hos mej.
Kan vara att jag får sådana krav på mej själv på att allt ska vara perfekt och alla andra ska må bra medan jag inte hinner med mej själv och mitt mående.

Vi åkte hem redan efter 4 dagar,hade kunnat stanna längre men jag bara längtade hem.
Så var det måndag och i går åkte min 11-åring hem..Gud vad ont det gör varje gång han lämnar mej.Och absolut denna gången då han säger att han vill flytta "hem" igen.Han vill inte bo hos pappa...men vågar inte säga detta till sin pappa tyvärr.Vad gör man?....Hur lägger man fram det hela till pappan utan att han ska ta sig illa vid av att hans son inte vill bo med han?..

Inte nog med detta så fick jag ett mail från min syster,hon har legat inlagd på psyk eftersom hon var så himla dålig.Det är första gången hon söker hjälp för sitt psykiska mående.Så jag är glad att hon bad om hjälp men sen läser jag hennes mail blir jag frustrerad.
Den man läser att hon sen efter den tiden på sjukhuset återgår i sin vardag i samma höga tempo som förut.
Oj vd jag känner igen det dära....man ger 110% av sig själv för att sen ramla ner i ett "svart hål" och i ren förtvivland söker hjälp utifrån.
Sen återfår man kraften att komma upp ur "hålet" och tror att man fixar livet igen själv .
Och återigen går livet i 110% och man avsäger sig hjälp och stöd,för man ska ju klarar sig själv.

Jag förstår ännu inte hur jag ska kunna få balans i livet och dess prövningar...

Dagens musik hos mej.

Torsdag

Jaha..så var det torsdag och nästan hela veckan har rusat iväg.
Hade DBT i tisdags så jag tog upp detta med att jag känner en sådan inre stressa ibland av att jag MÅSTE komma på dom tider som jag har för DBT.
Och om jag verkligen skulle känna så och om det verkligen det var någon vits med att gå DBT då man känner en sådan press.
Men fick svarat att jag INTE ska känna den pressen på mej utan får jag förhinder så måste jag bara meddela detta.

Så på DBT mötet så avbokade jag gruppterapin eftersom jag hade så mycket jag skulle hinna med.
Först hade jag ju jobbat i natt sen skulle jag iväg och lämna barnen vid tåget då dom skulle åka till sin pappa över helgenen .
Sen hade jag ju min gruppträff inför min gastric bypas operation inbokad i dag också mellan 16-18.
Och inte nog med denna stressiga dag så hinnar jag nätt och jämnt hem förrens jag ska kila i väg och jobba en natt till.
*pust*
Så nu sitter jag här på jobbet och försöker ta det lugnt...kommer bli en seg natt då jag redan e trött...*gäsp*
Guuuud vad jag längtar till kl 6.15 imorgon då jag får krypa ner i min säng igen.....
Hela helgen har jag tänka ska jag bara vara.....inte ställa några krav på mej själv på alla måsten som behövs göra....skjuter upp alla måsten lite bara...

Idag är ingen vanlig dag

Det är min minste sons födelsedag!

Tänk vad tiden går,för 6 år sedan så bar det iväg till förlossningen för en planerad igångsättning.Han skulle igentligen planerad att se dagens ljus på alla hjärtans dag den 14 feb.

Men som med alla mina andra barnen så tyckte läkarna att man kunde sätta igång förlossningen tidigare än beräknad.

Så idag blir det en sväng på stan då han ska få gå till leksaksaffären och välja vad han vill ha i födelsedags present.

Visst jag kanske är lite trist med detta att jag inte köper presenter som han inte vet om.

Men har lärt mej att mina barn uppskattar hellre att få gå själva och välja vad dom vill ha istället för att få presenter som man inte önskar sig.Och sen får dom "egentid" med mej som förälder.

Så vi ska åka till stan och handla och sen ska han även få bestämma middag och tårta.

Hamburgare har han bestämt att det ska bli och en sommartårta till efterrätt.

Tror vi kan få en mysig dag i hop...

Vet varken ut eller in

Just nu....har en fruktansvärd inre stress & ångest.
Jag känner nog lite att DBT bara skapar mest ångest och stress hos mej just nu.
Har så mycket annat i mitt liv och det kanske inte finns någon plats för DBT-möten.
Vet varken ut eller in hur jag ska hantera livet och dess alla uppgifter.
Jag ska ju opereras ( har en hel del sjukhusbesök),har börjat jobba full tid,min mamma är svårt sjuk,vardagliga händelser och sen DBT-möten 2 ggr/veckan.
Det känns inte helt ok helt enkelt just nu.
För i förra veckan fick jag avboka DBT pga av olika skäl.
Och då fick jag till svar att jag MÅSTE komma på nästa möte eftersom man får inte vara borta någon gång helst.
Och det har skapat en fruktansvärd ångest i mej.
Ska verkligen DBT mötena gå före allt annat? Då vet jag inte om det är hållbart att gå kvar i DBT.
För ska det verkligen vara så att DBT skapar mer stress och ångest hos mej än att det hjälper mej?