Varit på

psyk nu och det gick bra trots att jag jobbat 2 nätter nu så var jag lite seg i skallen men mötet gick bra.

Mina problem har tagits upp i deras team och jag kommer troligtvis få DBT.
Och jag fick träffa hon som håller i det hela och det bestämdes att jag ska dit nästa fredag för ett första introduktions samtal me henne på fredag i nästa vecka..
Känns faktiskt jättebra att få den hjälp som jag kanske hade behövt för länge sedan igentligen.
Men jag är ju sådan som person,jag ska klara mej själv.
Men nu har mitt liv varit ett enda kaos för länge inser jag.
Nu måste jag bara få må bra och kunna hantera "vulkanen" inom mej på rätt sätt.

En del folk kan skapa ångest

hos mej.
När man surfar runt på en del bloggar och ser hur många som skriver hur perfekta liv dom har.
Har duktiga barn,en underbar man,fina jobb,höga löner, fina bostäder. Ja tom perfekta husdjur.

Usch på någotvis så gör det ont i hjärtat på mej,för jag har inte ett perfekt liv som jag är nöjd med just nu.
Men som sagt jag är villig att arbeta på att mitt liv ska bli bättre.
Men kan verkligen detta stämma att så många har så perfekta liv?
Är det bara jag som inte har det?

På någotvis så kan jag känna att jag får en prestationsångest hos mej över att läsa dessa bloggar så borde kanske låta bli.
Fast någonstans så finns tankarna att det är en fasad utåt för man kan väl inte alltid ha det så perfekt i livet och må så bra?
För mej har det ju livet alltid varit en "berg & dalbana".
Men jag har i allafall lärt mej att ta vara på dom bra och lyckliga stunderna som finns i mitt liv.
Fastän det periodvis kan vara långa perioder som jag mår mindre bra.

Ja vad tankarna far just nu i mitt huvud....och ångesten är väldigt stark av något igentligen jag inte borde ta åt mej av men har svårt att inte ta åt mej också.
Idag är det fredag och ska strax kila i väg till psyk på samtal,och jag hoppas att jag idag får svaret på om DBT..

Jippi!!!

Är överlyckligt just nu,har fått beskedet att Försäkringskassan efter långt tid och tjat har godkänt min sjukskrivning.

Äntligen kan jag bara säga,så nu fick jag en utbetalning för 3 månader så det känns skönt att äntligen slippa den oro som detta med pengar kan ge.

Men att det ska ta över 3 månader och en massa intyg,läkarsamtal,telefonsamtal till Försäkringskassan innan man får ett besked och man får en sjukskrivning godkänd är helt otroligt.
Försäkringskassan verkar inte tro att man har några räkningar eller behöver äta eftersom ersättning ska ta så lång tid att få.

Jag förstår att många sjuka personer ger upp och inte orkar gå emot Försäkringskassans beslut.
Men till dom vill jag säga:STÅ PÅ ER!
Be er läkare kontakta Försäkringskassan för att se hur läkaren ska formulera sig för att få en godkänd sjukskrivning.

Känns så skönt för nu kommer troligtvis min läkare sjukskriva mej året ut eftersom jul & nyår är en tid då jag får sådan ångest och press på mej själv.
Sen har ju läkaren också nu skrivit på sjukintyget att jag ska få gå DBT så det känns så skönt att han anser att jag behöver detta också.
På fredag hoppas jag att ju får ett slutgiltilgt besked om DBT...bara att hålla tummarna att jag får genomgå DBT.

Blir så förbannad

På bemötande inom vården.

Var ju på sjukan med personen som skadat sig själv då jag jobbade i helgen.
Usch vilket bemötande hon fick.
Sköterskan som tog emot henne visade verkligen att hon ogillade läget. Kort i tonen och hela sköterskans kroppspråk visade avsky mot den skadade personen.
Näst intill som hon behandlades som pestsmittad.
Ska det verkligen vara så här man bemöter dessa personer med självskadebeteende?

Visst jag kan förstå att vårdpersonal blir trötta på det hela om man kommer in varje fredag med sår som behöver ses om.
Men på någotvis så anser jag att jag aldrig skulle visa patienten om hur trött jag var på detta,det är ju något som man håller inom sig och man måste bemöta personer i denna situation med empati och respekt.
Jag tycker att ska man jobba inom vården så ska man göra det på ett proffsigt vis.
Och klarar men inte detta så ska man nog tänka på att på att byta yrke.

Så var det måndag

Måndag igen,och jag har haft en jobb helg.
Det har funkat bra och det känns ok att jobba fast som sagt efter att ha jobbat så behöver jag tid för att "ladda batterierna" igen.
Just idag är jag ju rätt seg i huvudet och matt i kroppen.

Nu är det ju höstlov också så alla barnen är hemma så det är ju full fart här.

Jobbhelgen blev att jag stötte på en person med självskadebeteende som vi fick ta till sjukhuset och innan så visste jag inte hur jag skulle reagera men det gick bättre än vad jag hade trott.
På någotvis så tar jag på mej en arbetsroll och då kan jag inte ta in mina egna känslor i dessa händelser.
Och nu efteråt nu när jag är hemma så känns det helt ok också,har lärt mej att inte ta med mej jobbet hem för då skulle jag aldrig orka att ha det jobbet som jag har.

Nepp dax för att ta tag i hem och barn...Åhh..kaffe måste jag ha nu så jag kan vakna upp lite mera..*gäsp*