Hej!
Så längesen jag skrev något här men känner nu att jag kan behöva skriva av mej lite.

Mår inget vidare tyvärr.
Livet går i ett och jag vill bara hoppa av "ekorrhjulet"
Vill inte alls vara med på hjulet nu.
Att vara stressad, pressad gör mej så sårbar.

Att den sårbarheten kan sluta illa.
Efter att haft mycket omkring mej i början av året så "ramla" jag in i självskade beteendet igen i mars.

Hatar mej själv att jag inte kunde stå emot.

Begärde hjälp genom att åka och lägga in mej i början på maj eftersom var rädd för att skada mej ännu en gång.
Och det bemötandet från sjukvården blev en käftsmäll.

Eftersom jag bad om hjälp då resultera det i en ororanmälan till soc.
Bär nu känslan av att jag ALDRIG mer våga söka hjälp igen.

För vem orkar med en utredning bara för att man vågar be om hjälp.

Längesen...

Längesen jag skrev här men har liksom inte haft ork att skriva...
Förra årets semester slutade i kaos,jag gav mej av hem ( vi var i husvagnen) ensam och mådde fruktansvärt dåligt i min vilsna själ och behövde verkligen vara ensam.

Vet ju att detta med semester ställer så höga krav på mej själv och stressar sönder mej inombords för att alllt ska vara så perfekt och man ska vara glad och posetiv fastän jag bara vill lägga mej och sova och gråta mej igenom semestern,energi är slut i kroppen.

Det innebar att jag gav mej hem,skulle hem och gå till frissan och åka tillbaka sen dagen efter men jag ändrade mej och åkte aldrig tillbaka utan lämna bara beskedet till resten av familjen att jag kommer senare,vilket resulterade att hela familjen kom hem och P lämna barnen här och gav sig tillbaka till husvagnen.

Kanske var det tur att jag fick barnen eftersom jag vet inte hur det hade slutat om jag inte haft dom hemma.
Jag låg typ i sängen i 5 dagar ( jodå lagade dock mat till barnen) sen insåg jag att jag behöver något för min ångest och tog tag i mej och ringde min läkare och berättade hur läget var med mej,han ville lägga in mej men tacka nej eftersom jag hatar sjukhus...men fick ångestdämpande medicin i allafall och när det gått en vecka så kom P hem till oss,men jag kan säga att jag INTE saknade han eftersom när man mår så förbannat dåligt så vill jag vara ensam.
Det är en skyddsmekanism, jag vill inte visa mej svag och ynklig.
Fast innerst inne så hade jag behövt vara i hans famn för så ensam och ledsen jag var under dessa dagar har jag aldrig upplevt innan.

Har klarat av jul & nyår nu också dessa som jag verkligen "faller" ner i dom mörka tankarna,kanske hjälpte det att jag jobbade julen och slapp stressa upp mej med den "perfekta" julen.
Men sen har jag ju haft min medicin som ett hjälpmedel...vet inte vad som hade hänt om jag inte haft den.

Nu är det snart januari slut, och mår skit, Ska det verkligen vara så här?
Kan man aldrig få vara lite glad och lycklig?
Fast jag vet ju att mycket beror på att jag har en stress inombords och sover knappt någonting så där av så hamnar man i ett "ekorrhjul" som bara snurrar fortare och fortare..
Hur får man stopp på det??

Vilket liv!

Vilket liv jag har haft det sista...känns som bara livet e pest just nu.


Inte nog med att när jag skulle börja jobba heltid igen så ramla jag i en trappa och slet av ledband + skelettet till ledbands fästet.
Kul kul! *not*
7 v sjukskrivning till en början, och en otros på benet dag & natt....

Sen visar det sig att efter 7 v så har jag fortfarande ont i knät och ortopeden vill gå in med artoroskopi för att kolla menisken och benbitarna som fanns i knät efter ledbandskadan.

Nu är artoskopin gjord och jag är sjukskriven 3 v till,f-n f-n...vill bli bra NU....
Värst är det nätter då knät värker så förbannat,inte ens morfin tabletter hjälper.

Sen har ännu 2 dödsfall i min närhet...
En kille på endast 19 år som dog av antagligen överdos..fy fan!
Varför har man inte kunnat hjälp killen i tid och komma ur sitt missbruk?
Som jag har fattat det så har han missbrukat länge men ingen vuxen eller annan vågar säga något och begära hjälp.
Varför bryr vi oss inte mera om varandra och frågar hur man mår?
Är alla så jäkla självupptagna så man inte ser eller vågar man inget säga?

Sen igår fick jag reda på att en kille på 31 år somnat in,man vet ännu inget vad det är .
Men troligtvis tabletter och alkohol....

Känns lite som att år 2011 är "dödensår"...allt för många unga till synes friska ( hur dom mår inom sig vet man aldrig) avlider.
Hur ska dettta år sluta??

Testa gärna detta! Klicka här

http://www.youtube.com/watch?v=2G35aVC-w7c


Man kan bli testpilot till en massa fina saker...varför inte vara först att prova på vissa saker??

Hmm...

Så var det snart april... Och just nu bubblar känslorna inom mej och jag vet ej hur jag ska hantera det hela. Är halvtid sjukskriven tom den 8 april och hade gärna jobbat halvtid ett tag till men ångesten river i mej eftersom jag inte har "råd" att vara hemma. Inte nog med det,ännu mera ångets hur vi ska klara denna månaden med räkningar. Försäkringskassan verkar tro att man klarar att leva på en halvtidslön eftersom dom dröjer med utbetalningen av sjukpenningen. F-n jag är ju hemma eftersom min läkare anser att jag hamnat i en kris situation med stressreaktion,och hur stressande är det inte att inte få pengar då? Det är ju inte så att man mår bättre av att inte kunna betala räkningarna... Nä bara att inse att man är tvingad att börja jobba heltid igen även om detta inte känns helt ok... Inte nog med det,Försäkringskassan dröjer med att betala ut underhållstödet till mej,fick ju skicka in nya papper på detta eftersom ena sonen nu fyllt 18 år,men han bor ju hemma och studerar så ett underhållsstöd ska ju jag fortfarande få. Men oj vilken tid det ska ta för att handlägga detta då... Jag är inte ett dugg förvånad över att folk väljer att ta livet av sig eller mår ännu sämre av hur Försäkringskassan behandlar sjuka människor... Nämen "slå på dom som redan ligger" det är Försäkringskassans taktik...

Våren snart här

Så var vintern snart över här och det har varit en tuff vinter...med kyla och snö och även psykiskt för mej.
Det har hänt mycket det sista och det har ej varit någa posteiva saker i mitt liv så känslorna har nog bubblat i mej rejält.
Men jag har klarat mej från mitt självskadebeteende och det är jag stolt över...

I januari så fick jag reda på att en god vän till mej hade hittats död i sitt hem,orsaken vet jag ej men ev så var det en stroke eller något med hjärtat.
Hon blev endast 41 år. Och detta gjorde att det började "bubbla" upp en massa känslor inom mej.
Men har en vän som insåg att jag måste ha "proffshjälp" och tog kontakt med min läkare och berättade hur jag mådde och fick insatt hjälp direkt därifrån.
Vilket jag idag är mycket tacksam för eftersom jag ej vet hur det kunde slutat annars..

Sen i januari så fick jag reda på att jag var gravid,detta var inget planerat.
Men jag gladde mej verkligen efter ett tags tänkande att jag skulle bli mamma igen.
Och kände mej verkligen glad och uppåt...
Då kommer nästa chockbesked en onsdag kväll...Min arbetskamrat hade tagit livet av sig.
Vi hade kommit varandra mycket nära varandra det sista halvåret där och vi insett att vi var väldigt lika varandra.
Och hon var en av dom få som visste att jag var gravid.
Och jag kan ännu idag inte förstå att hon inte finns längre..Förväntar mej ännu att hon ska ringa mej och säga hej hur mår du? (trots att det är över en månad sedan detta hände)

Och jag kan ännu inte acceptera att hon valde denna utväg fast i nästa stund så kan jag ha sådan förståelse att hon valde det,jag har varit i detta "mörka hål" och då tar man kanske inte så bra beslut men man ser ingen annan utväg med att slippa den smärta man har inom sig.

Sen kommer nästa jobbiga sak,jag får
missfall..........jag som då hade accepterat graviditeten och var så glad över den så slutar det på det viset.
(varning för äckliga detaljer nu)
Inte nog med det,sen blir det komplikationer så jag håller på att förblöda då missfallet ska komma ut.
Så när jag inser att detta ej kommer sluta bra(hatar sjukhus så åker inte gärna dit) så fick jag kalla på ambulans och ilstransport till sjukhuset ( det är 7 mil dit)
Vilken resa kan jag säga,dessa 7 milen har aldrig kännts så långa som då.
På sjukhuset inser dom nog inte allvaret förrens dom tar bort min filt som jag haft under transporten.

Jag mer eller mindre badar i blod och jag känner mer och mer att jag svimmar av.
Men oj vad det blev panik på sköterskorna och läkaren.
På ca 20min så blöder jag närmare 1 liter blod...sen blir allt lite borta för mej,känns som jag var på väg att somna in.
Men läkaren gör till slut en gynundersökning ( då blöder ca ½liter blod på 5min) Och hon mer eller mindre "sliter" ut resterna som sitter i livmoderhalsen som orsakar blödningen) och akut beställer blod.

Efter mycket "stök & bök" så fick dom till slut stopp på den stora blödningen...
Dom lägger in mej på avdelningen och jag får blodtransfusioner...

Nu efteråt kom nog chocken eftersom när läkaren sa till mej dagen efter att jag hade troligtvis inte klarat mej om jag stannat hemma längre eftersom dom beräknade att jag troligtvis hade förlorat 2 ½ liter blod...
Men det e så typiskt mej,vill inte belasta andra och tänker oftast :Nämen det är säkert inte så allvarligt...

Mycket tankar far runt i mitt huvud nu...Kanske var det någon mening med dessa händelsen??
Och att jag kanske ska vara rädd om livet och försöka överleva vardagen trots allt?

Sorgen i mitt hjärta är så stor just nu efter 2 dödsfall och barnet som aldrig blev av..
Har lite svårt att hantera sorgen eller rättare sagt jag "stänger" gärna in den men ska nu försöka bearbeta det hela med min psykolog för det kan göra att jag mår bättre i framtiden.

snart

Klockan tickar

Klockan tickar på och jag bara känner i kroppen att tiden börjar ta slut snart för mej.
Finner ingen ro i min själ alls...tankarna bara går runt runt.
Och kommer inte fram till några lösningar.
Mitt hjärta och själ är så sårat.
Och hur ska jag finna livsgnistan och kämpa vidare??

Usch!!

Så var det år 2011!

Usch blev ingen bra start på detta år och hur fasiken ska det sluta?

Hade världens gräl med P om en småsak.

Jag känner att känslorna bara "bubblar" inom mej just nu och jag vet varken ut eller in.

Visst vi hade ett uselt 2010 men trodde ändå att vi skullle kunna hitta tillbaka till varandra då jag älskar han överallt annat.

Ibland ångrar jag verkligen att jag gjorde denna magoperation,för hans svartsjuka bli bara värre och värre med att min vikt minskar.

Visst P:s rygg e paj och han känner sig värdelös,men jag älskar ju han trots en kass rygg.

Men när han mår dåligt så vill han att jag oxå ska göra det.

Har frågat han om han är rädd för att mista mej för någon annan och då svarar han :Nej

Men sen i nästa stund så säger han att han älskar mej.

Känner att han ger mej 2 olika budskap.

Och jag funderar mycket på vad jag igentligen betyder för honom??

Han har slutat att ta i mej,ge mej den dära kramen då jag mår dåligt och behöver han som mest.

Hans tystnad gör mej galen snart...

Nu börjar själv bli osäker på vad jag vill med mitt liv med han.

Kanske jag bara håller kvar han för att jag älskar tryggheten av han.

men kan man leva i ett förhållande utan att visa varandra kärlek ,respekt och omtanke?

Mitt hjärta rusar och sover ej,tankarna bara far runt i mej och vet inte hur jag ska ta mej vidare.

Puss

Jaha..nytt År strax och jag mår skit..Hatar Julen!
Pressn en själv hög el?
Jag orkar inte ens skriva här så Gott Nytt År på er!

November

Det är grått och trist ute och kylan börja tränga sig på...
Jag verkligen hatar kyla och mörker....man borde bo någon annanstans denna tiden fram till mars-april.

Känns tungt i kropp och själ just nu...har så fruktansvärt ont i lederna då kylan kommer och det är tufft på jobbet då socialstyrelsen har framför mycket skarp kritik på boendet där jag jobbar.
Fast jag kan känna att jag gör så gott vi kan men inte lätt med att ha en chef som inte är närvarande eller kan något om den målgrupp vi jobbar med.
Jag vet inte hur många gånger vi personal larmat om att vi behöver mer resurser för att tillgodose dom boendes behov....men som på många andra ställen i landet så ska det sparas och i slutände blir det ju dom boende som blir drabbade....
Och psykisktfunktionshindrade är en ganska bortglömd grupp i vårt samhälle....

Jag kan i allafall berätta något posetivt i allafall....
JAG SKA BLI FARMOR!!!!

Hmm.....oj vad jag är kluven av känslor där...Jag kan inte riktigt acceptera titeln FARMOR ännu...men är jätteglad för sonen med sambo att dom ska få en liten tjej/pojke....Men man kanske vänjer sig vid farmor titeln efter ett tag...
Fast för mej låter ju farmor så gammalt...ojdå...bara att börja att inse att man börja bli gammal då...
Nä inte så gammal e jag ju..*förnekar*..blir ju en ung farmor...41 år...

Snart är det jul...hmm...jag verkligen hatar JUL!!!
Många gånger har jag hamnat i mitt självskadebeteende då..men har gett mej f-n på att i år ska det inte hända igen...
Jag tror mycket på alla krav jag har på mej själv till jul,man SKA ha den perfekta julen alltid.
Men måste nog försöka att inte ha så höga krav på mej själv denna julen.
Men inte lätt då hela samhället nu pratar om julen och allt som ska hinnas med innan....

Nepp dax för en jobbar helg...*pust*
Det är detsamma som att jobba,äta & sova hela helgen.....men snart är det måndag igen...
Ha en fin helg!

Godmiddag!

Så var det oktober och löven börjar gulna och faller av.

Oj vad jag saknar våren och sommaren nu...Fast lite mysigt är det då man får tända alla ljus och kura ner sig i soffan med en filt om sig. ( man måste tänka posetivt ju)

Just nu går min hjärna på högvarv...

Efter en "down" period mellan mej & P så har vi nog rett upp en massa ( hoppas jag i allafall)..Men jobbet suger (som våra ungdomarna säger)...

Jag jobbar ju med psykiskt sjuka med missbruksproblem....Och mitt hjärta bara säger:Fy f-n för att behandlas på detta vis.

Totalt överkörda kan dom bli för att "VI" normala tycker en sak.....

Men jag kommer kämpa vidare för deras rättigheter i vårt samhälle...........

Men det som maler i mej ( läser expressen idag)är att jag fick en meddelande i måndags eftermiddag om en kille som tog livet av sig framför en webcam...

Och jag läste under måndags eftermiddagen på Flashback där hans avsked finns..

Och så dum som jag var så såg jag även bilderna.

Där sitter folk och "peppar" han....tex..gör det nu,eftersom jag ska till jobbet.

Du vågar inte osv...

Hur f-n kan personer skriva detta??

Ok vi kanske inte kan förhindrat detta men att avsluta sitt liv med dessa ord i sin minne ............

Jag bara känner att världen har blivit så himla kall & hård.

Men frågan finns ändå kvar i mej...Om killen hade fått hjälp sen han var liten, sen att personerna runt om han kanske försökt agerat på ett annat vis och tänkt lite på hur hans diagnos är...

Jag får en känsla av att samhället idag är rädda över att konfronteras med psykiskt sjuka...

Kanske är det så att det finns en rädsla över hur man ska agera??

En rädsla över okunskapen om psykiskt sjuka el neuro skadademänniskor??

Mitt tänkande är:Det kan vara JAG som drabbas nästa gång och hur vill jag bli behandlad då?

Men avstånd? NEJ

Någon som lyssnar på mej? JA

Mitt hjärta gråter för Marcus Jannes...men nu har han i allafall fått ro i sin själ...Och jag känner mycket med hans familj........

Godmorgon!

Solen lyser och man borde vara på ett strålande humör.Men känner mej bara så trött & sliten i både kropp och själ.

Men jag är väl medveten vad det beror på,ångesten river i mej och har inte sovit ok på snart ett år ( sover sammanhängande i max 2 tim).
Även om jag har sömnmedicin så verkar jag inte kunna koppla av...Varför?
Skulle inget hellre önska att jag får några veckor med djupsömn.
Hmm..kanske dax att byta nattjobbet? Näää...trivs ju med nattjobb.
Att jobba dag skulle bara innebära en massa stress på morgon och kväll,och jag tror inte jag skulle orka med psykiskt att jobba dag på mitt jobb.

Sen att jag är sliten kan ju också bero på att jag har gått från 41,8 till 27.3 i BMI så det far mycket känslor i med vikten också kan jag säga...
Har funderat mycket på det om man verkligen blir gladare och lyckligare med en normal vikt men inser att det inte gör det.
Mina känslor är ju likadana ännu.. Klart lite roligare e ju livet när man har ett större utbud vid klädinköp.
Men vem har råd med nya kläder?

Men i och med viktminskningen så har det inneburit att hela förbannade kroppen ser ut som jag vet inte vad....
En massa hängande skinn och råd att ta bort det har jag inte helller...
Så jag får väl vinna på Triss el Lotto eller något och oj vad jag skulle skönhetsopererat mej då...tex ett par nya bröst (fasiken jag som har varit motståndare till detta förut)
Hmm...har jag en 40 års kris kanske?
Ha en fin onsdag!

P.s Tack Vera för din kommentar och grattis ännu en gång till det lilla livet i din mage ( är avundsjuk på dej)
Nämen kraven på mej själv kan nog aldrig ändras...tyvärr..men du vet ju hur det är att ha många barn,familj och jobb att ta hand om och man vill ju vara "stålkvinnan" och fixa det.
Jag vet inte själv hur jag ska sänka kraven..har du någon idé? D.s

Höst

Ojdå...jag har inte skrivit på länge men har inte riktigt haft behovet att skriva heller.

Vad som har hänt här då?
Tja...strax innan semestern så hamna jag åter i självskadebeteendet.Men det var bara EN gång.
Jag kom på att jag vet orsaken till det oxå.
Jag hade för höga krav på mej med en slitsam vår på jobbet,P var sjukskriven,ekonomi i botten och sen skulle jag gå på semester.
Ja kraven var fruktansvärt höga på allt skulle bli perfekt i sommar.

Har märkt att när kraven på mej själv är höga så hamnar lätt i mitt självskadebeteende...
Denna gången blev det bara en gång att söka upp sjukhus och dagen efter så hade jag en fruktansvärd ångest över att jag inte kunnat låta bli.
Men men..bara att ta nya tag och kämpa emot "vulkanen inom mej"..

Varför ska jag ha det så svårt att inte samla på mej en massa känslor som sen kan resultera i självskadebeteende...Jag är ju väl medveten om jag behöver släppa ut mina känslor lite oftare men ändå gör jag inte det ,utan samlar på mej det.
Har märkt att ca 1 1/2 år kan jag samla på mej sen så brister det...

Nu har hösten kommit och jag vet med mej att då brukar jag må skit...så vad ska man göra för att inte hamna i det "svarta" hålet?

Till Min Älskade P

Jag Älskar Dej!

God Jul!

Inte skrivit på länge men känt att jag haft det behovet att skriva eller rättare sagt har nog varit för "låg" att skriva.


Som många andra så är man mera låg nu på höst & vinter halvåret.





Jag har nu gått färdigt min DBT kurs och det känns faktiskt ganska bra att ha det gjort men nu handlar det om att använda sig av detta då man mår sämre.


Kanske lättare sagt än gjort men ska göra så gått det går.





Julen ska firas hemma med alla barnen och ser faktiskt framemot detta att bara ta det lugnt hemma med go mat och julklappar.
Dock jobbar jag natten till julafton så jag kommer nog vara rätt trött på julafton.Så en riktig:.






Till Er Alla! Var rädda om er!

Jag lever!

Har haft en tuff period nu.....
Jag vill just nu inte ens leva men MÅSTE............
Vad gör man?
Livet är inte snällt...och hur mycket ska man orka?

Kram

Hej igen!

Skriver hastigt & lustigt ett inlägg från Öland.

Jag åker hem på söndag och tar tag i jobbet igen.
Hur jag mått?
(är det någon som läser min blogg?)
Jo mått sådär,har varit på sjukan ett antal gånger nu....Ingen vet vad det är som är fel i kroppen än.Nya prover igen.........
För många vita blodkroppar och tecken på att det skulle vara infektion.Men vart?

Nämen återkommer sen när jag kommer hem igen!

Går nu på semester

På riktigt kan man säga eller rättare sagt nu sticker vi till Öland idag.

Ska bli så underbart att lämna lägenheten och vara i husvagnen...fast jag mår inte riktigt ok fysiskt.

Läkaren misstänker att jag har Feokromcytom dvs tumörer på binjurarna *suck*

Får ta dagen som den kommer och ska hem nästa helg för att sen in på röntgen..

Ser f-n ut på mina fötter,har haft stora blåsor som spruckit och nu är stora sår så det är att bandage på fötterna,har även fått ännu en pencillinkur pga att jag fått infektioner i fötterna..

Jaja....men semester har jag i allfall så det får man vara glad åt.

Nu ska jag försöka njuta så mycket som möjligt och ligga i solstolen och sippa vin och bara ta det lugnt...

Ha en fortsatt fin sommar så får vi se när jag skriver igen.

ÄNTLIGEN!

Semester!

Så var sista natten avklarad *gäsp*
Nu är jag ledig fram till skolan börjar i augusti.
Ska bli så skönt hoppas jag med ledighet.
Fast jag vet också att jag kan bli rätt rastlös av mej den första tiden.Men det handlar om att försöka varva ner och ta dagen som den kommer.
Men som vanligt brukar det ta ett tag innan jag känner lugnet inom mej.

Har tagit ledig från DBT också så jag slipper kraven därifrån också.Börjar inte DBT förrens i slutet på augusti igen och jag hoppas att jag kan får må bra denna tiden.
Sen kommer en höst då jag vet att jag brukar "klappa ihop" rejält men i år hoppas jag på att jag slipper detta och DBT ska kunna hjälpa mej i dessa jobbiga stunder.

Igår åkte mina älskade barn till sin pappa och det känns tomt här hemma,saknar dom redan trots att dom bara varit borta sen i går eftermiddag.
Men jag hoppas att dom får en bra vecka hos sin pappa och vi ses ju igen nästa fredag och då har vi 4 veckor tillsammans igen på Öland.

Usch idag är ingen bra dag,skulle igentligen åka till Öland idag redan ( till husvagnen) men det verkar inte bli av eftersom jag haft en hel del utgifter så har kassan näst intill tom.
Och hur kul är det att åka dit utan pengar?
Jag fick för lite lön förra månaden och påpekade detta för arbetsgivaren och trodde jag kunde fått dessa pengar innan helgen men icke ska man ha sådan tur *suck* .
Utan får pengarna i nästa vecka *grrrrrrrrrrr*
Fasiken jag som verkligen hade behövt åka iväg och slappa denna veckan....och jag kan bara inte med att be om att låna pengar av min pappa ( trots att jag vet att han skulle låna mej pengar)
Fan fan fan..........man får väl dra täcket över huvudet och sova bort helgen hemma istället.

Idag har tvingas jag vara uppe länge ( gick av jobbet kl.6) eftersom jag ska till Vårdcentralen kl 8 för att kolla upp varför jag ständigt har sådant illamående och blodtrycket inte vill sjunka.
Jag hoppas verkligen jag får en bra läkare som tar mej på allvar.
Min kirurg ( som jag hade vid gastric bypass operationen) vill ju att jag kollar resten av kroppen också så det inte är något annat det illamåendet beror på.
Den 28 juli ska jag in och göra en magnetröntgen på buken för att se om detta kan ge något svar också.
Bara och hålla tummarna att det inte är något allvarligt,men vore bra om dom hittar något så man slipper denna ovisshet om vad som inte står rätt till i min kropp.

Nepp dax för en kanna kaffe så jag inte somnar innan jag ska i väg.
Ha en underbar fredag!