psyk nu och det gick bra trots att jag jobbat 2 nätter nu så var jag lite seg i skallen men mötet gick bra.
Mina problem har tagits upp i deras team och jag kommer troligtvis få DBT.
Och jag fick träffa hon som håller i det hela och det bestämdes att jag ska dit nästa fredag för ett första introduktions samtal me henne på fredag i nästa vecka..
Känns faktiskt jättebra att få den hjälp som jag kanske hade behövt för länge sedan igentligen.
Men jag är ju sådan som person,jag ska klara mej själv.
Men nu har mitt liv varit ett enda kaos för länge inser jag.
Nu måste jag bara få må bra och kunna hantera "vulkanen" inom mej på rätt sätt.
fredag 31 oktober 2008
En del folk kan skapa ångest
hos mej.
När man surfar runt på en del bloggar och ser hur många som skriver hur perfekta liv dom har.
Har duktiga barn,en underbar man,fina jobb,höga löner, fina bostäder. Ja tom perfekta husdjur.
Usch på någotvis så gör det ont i hjärtat på mej,för jag har inte ett perfekt liv som jag är nöjd med just nu.
Men som sagt jag är villig att arbeta på att mitt liv ska bli bättre.
Men kan verkligen detta stämma att så många har så perfekta liv?
Är det bara jag som inte har det?
På någotvis så kan jag känna att jag får en prestationsångest hos mej över att läsa dessa bloggar så borde kanske låta bli.
Fast någonstans så finns tankarna att det är en fasad utåt för man kan väl inte alltid ha det så perfekt i livet och må så bra?
För mej har det ju livet alltid varit en "berg & dalbana".
Men jag har i allafall lärt mej att ta vara på dom bra och lyckliga stunderna som finns i mitt liv.
Fastän det periodvis kan vara långa perioder som jag mår mindre bra.
Ja vad tankarna far just nu i mitt huvud....och ångesten är väldigt stark av något igentligen jag inte borde ta åt mej av men har svårt att inte ta åt mej också.
Idag är det fredag och ska strax kila i väg till psyk på samtal,och jag hoppas att jag idag får svaret på om DBT..
När man surfar runt på en del bloggar och ser hur många som skriver hur perfekta liv dom har.
Har duktiga barn,en underbar man,fina jobb,höga löner, fina bostäder. Ja tom perfekta husdjur.
Usch på någotvis så gör det ont i hjärtat på mej,för jag har inte ett perfekt liv som jag är nöjd med just nu.
Men som sagt jag är villig att arbeta på att mitt liv ska bli bättre.
Men kan verkligen detta stämma att så många har så perfekta liv?
Är det bara jag som inte har det?
På någotvis så kan jag känna att jag får en prestationsångest hos mej över att läsa dessa bloggar så borde kanske låta bli.
Fast någonstans så finns tankarna att det är en fasad utåt för man kan väl inte alltid ha det så perfekt i livet och må så bra?
För mej har det ju livet alltid varit en "berg & dalbana".
Men jag har i allafall lärt mej att ta vara på dom bra och lyckliga stunderna som finns i mitt liv.
Fastän det periodvis kan vara långa perioder som jag mår mindre bra.
Ja vad tankarna far just nu i mitt huvud....och ångesten är väldigt stark av något igentligen jag inte borde ta åt mej av men har svårt att inte ta åt mej också.
Idag är det fredag och ska strax kila i väg till psyk på samtal,och jag hoppas att jag idag får svaret på om DBT..
onsdag 29 oktober 2008
Jippi!!!
Är överlyckligt just nu,har fått beskedet att Försäkringskassan efter långt tid och tjat har godkänt min sjukskrivning.
Äntligen kan jag bara säga,så nu fick jag en utbetalning för 3 månader så det känns skönt att äntligen slippa den oro som detta med pengar kan ge.
Men att det ska ta över 3 månader och en massa intyg,läkarsamtal,telefonsamtal till Försäkringskassan innan man får ett besked och man får en sjukskrivning godkänd är helt otroligt.
Försäkringskassan verkar inte tro att man har några räkningar eller behöver äta eftersom ersättning ska ta så lång tid att få.
Jag förstår att många sjuka personer ger upp och inte orkar gå emot Försäkringskassans beslut.
Men till dom vill jag säga:STÅ PÅ ER!
Be er läkare kontakta Försäkringskassan för att se hur läkaren ska formulera sig för att få en godkänd sjukskrivning.
Känns så skönt för nu kommer troligtvis min läkare sjukskriva mej året ut eftersom jul & nyår är en tid då jag får sådan ångest och press på mej själv.
Sen har ju läkaren också nu skrivit på sjukintyget att jag ska få gå DBT så det känns så skönt att han anser att jag behöver detta också.
På fredag hoppas jag att ju får ett slutgiltilgt besked om DBT...bara att hålla tummarna att jag får genomgå DBT.
Äntligen kan jag bara säga,så nu fick jag en utbetalning för 3 månader så det känns skönt att äntligen slippa den oro som detta med pengar kan ge.
Men att det ska ta över 3 månader och en massa intyg,läkarsamtal,telefonsamtal till Försäkringskassan innan man får ett besked och man får en sjukskrivning godkänd är helt otroligt.
Försäkringskassan verkar inte tro att man har några räkningar eller behöver äta eftersom ersättning ska ta så lång tid att få.
Jag förstår att många sjuka personer ger upp och inte orkar gå emot Försäkringskassans beslut.
Men till dom vill jag säga:STÅ PÅ ER!
Be er läkare kontakta Försäkringskassan för att se hur läkaren ska formulera sig för att få en godkänd sjukskrivning.
Känns så skönt för nu kommer troligtvis min läkare sjukskriva mej året ut eftersom jul & nyår är en tid då jag får sådan ångest och press på mej själv.
Sen har ju läkaren också nu skrivit på sjukintyget att jag ska få gå DBT så det känns så skönt att han anser att jag behöver detta också.
På fredag hoppas jag att ju får ett slutgiltilgt besked om DBT...bara att hålla tummarna att jag får genomgå DBT.
tisdag 28 oktober 2008
Blir så förbannad
På bemötande inom vården.
Var ju på sjukan med personen som skadat sig själv då jag jobbade i helgen.
Usch vilket bemötande hon fick.
Sköterskan som tog emot henne visade verkligen att hon ogillade läget. Kort i tonen och hela sköterskans kroppspråk visade avsky mot den skadade personen.
Näst intill som hon behandlades som pestsmittad.
Ska det verkligen vara så här man bemöter dessa personer med självskadebeteende?
Visst jag kan förstå att vårdpersonal blir trötta på det hela om man kommer in varje fredag med sår som behöver ses om.
Men på någotvis så anser jag att jag aldrig skulle visa patienten om hur trött jag var på detta,det är ju något som man håller inom sig och man måste bemöta personer i denna situation med empati och respekt.
Jag tycker att ska man jobba inom vården så ska man göra det på ett proffsigt vis.
Och klarar men inte detta så ska man nog tänka på att på att byta yrke.
Var ju på sjukan med personen som skadat sig själv då jag jobbade i helgen.
Usch vilket bemötande hon fick.
Sköterskan som tog emot henne visade verkligen att hon ogillade läget. Kort i tonen och hela sköterskans kroppspråk visade avsky mot den skadade personen.
Näst intill som hon behandlades som pestsmittad.
Ska det verkligen vara så här man bemöter dessa personer med självskadebeteende?
Visst jag kan förstå att vårdpersonal blir trötta på det hela om man kommer in varje fredag med sår som behöver ses om.
Men på någotvis så anser jag att jag aldrig skulle visa patienten om hur trött jag var på detta,det är ju något som man håller inom sig och man måste bemöta personer i denna situation med empati och respekt.
Jag tycker att ska man jobba inom vården så ska man göra det på ett proffsigt vis.
Och klarar men inte detta så ska man nog tänka på att på att byta yrke.
måndag 27 oktober 2008
Så var det måndag
Måndag igen,och jag har haft en jobb helg.
Det har funkat bra och det känns ok att jobba fast som sagt efter att ha jobbat så behöver jag tid för att "ladda batterierna" igen.
Just idag är jag ju rätt seg i huvudet och matt i kroppen.
Nu är det ju höstlov också så alla barnen är hemma så det är ju full fart här.
Jobbhelgen blev att jag stötte på en person med självskadebeteende som vi fick ta till sjukhuset och innan så visste jag inte hur jag skulle reagera men det gick bättre än vad jag hade trott.
På någotvis så tar jag på mej en arbetsroll och då kan jag inte ta in mina egna känslor i dessa händelser.
Och nu efteråt nu när jag är hemma så känns det helt ok också,har lärt mej att inte ta med mej jobbet hem för då skulle jag aldrig orka att ha det jobbet som jag har.
Nepp dax för att ta tag i hem och barn...Åhh..kaffe måste jag ha nu så jag kan vakna upp lite mera..*gäsp*
Det har funkat bra och det känns ok att jobba fast som sagt efter att ha jobbat så behöver jag tid för att "ladda batterierna" igen.
Just idag är jag ju rätt seg i huvudet och matt i kroppen.
Nu är det ju höstlov också så alla barnen är hemma så det är ju full fart här.
Jobbhelgen blev att jag stötte på en person med självskadebeteende som vi fick ta till sjukhuset och innan så visste jag inte hur jag skulle reagera men det gick bättre än vad jag hade trott.
På någotvis så tar jag på mej en arbetsroll och då kan jag inte ta in mina egna känslor i dessa händelser.
Och nu efteråt nu när jag är hemma så känns det helt ok också,har lärt mej att inte ta med mej jobbet hem för då skulle jag aldrig orka att ha det jobbet som jag har.
Nepp dax för att ta tag i hem och barn...Åhh..kaffe måste jag ha nu så jag kan vakna upp lite mera..*gäsp*
fredag 24 oktober 2008
Saknar
Åhh vad jag saknar en nära vän att kunna prata med,fika,,ringa när man känner sig nere,hitta på kul saker i hop.
Är nog nog en rätt ensam själ,jo klart jag har ju min goa familj men någon riktigt vän att kunna snacka "skit" med saknar jag.
Min barndomsvän har jag helt tappat kontakten med,försökte behålla kontakten även i vuxenlivet men sen blev det bara att jag var den som försökte behålla kontakten och då insåg jag att man måste vara två vid en vänskapsrelation för att hålla den relationen vid liv.
Visst jag har en del vänskapsrelationer men dom är väldigt ytliga om jag tänker efter.
Jag kontaktas mer eller mindre om personen i fråga mår lite dåligt och behöver prata av sig.
Visst känns det bra att dom pratar mej om sina bekymmer men vore ju kul om dom tog kontakt även när dom inte bara behövde prata av sig.
Och sen verkar dom inte vilja lära sig känna mej ordentligt...*suck*
Tänk om någon ändå kunde slå en pling och fråga hur jag mår,förslag om man ska ta en fika osv.
Visst jag har lagt mycket tid för mina barn och familjelivet och inte prioterat mina egna behov av relationer med andra så mycket så det är kanske mitt egna fel att jag nog inte har någon riktigt nära vän.
Fast ska erkänna också att jag alltid oftast uppvaktar vänner vid deras födelsedagar tex skickar blommor till dom.
Men vad får jag då jag fyller år?
Ett exempel på hur sårad och ledsen man blir är när min biologiska mamma fyllde år så skicka jag ett Grattis sms.
När jag fyllde år så hördes inget ifrån henne ens,så året därpå så tom hon skicka ett sms att hon fyllde år snart.
Jag bara tänkte ok,och? Varför ska jag ens gratta henne ?när hon inte ens minns min födelsedag.
Det finns en del saker från min barndom som jag ältar hela tiden.
Bla min fostermammas ord då jag var 17år,hon sa då till min dåvarande pojkvän att JAG var den fulaste ungen på barnhemmet när dom hämtade mej.
Det är ord som kommer följa mej hela livet tror jag...hur går man vidare igentligen?
Jag vet idag att dessa ord gör att jag frågasätter mej själv hela tiden hur jag kan bli bättre.
Kanske därför jag är så stressad,är aldrig helt nöjd med det jag gör utan allt kan göras bättre.
Och kanske är det det är mej som det är fel på som inte har en riktigt nära vän?
För mej känns det som ALLA har vänner som dom står väldigt nära och det är bara jag som känner mej så ensam.
Är nog nog en rätt ensam själ,jo klart jag har ju min goa familj men någon riktigt vän att kunna snacka "skit" med saknar jag.
Min barndomsvän har jag helt tappat kontakten med,försökte behålla kontakten även i vuxenlivet men sen blev det bara att jag var den som försökte behålla kontakten och då insåg jag att man måste vara två vid en vänskapsrelation för att hålla den relationen vid liv.
Visst jag har en del vänskapsrelationer men dom är väldigt ytliga om jag tänker efter.
Jag kontaktas mer eller mindre om personen i fråga mår lite dåligt och behöver prata av sig.
Visst känns det bra att dom pratar mej om sina bekymmer men vore ju kul om dom tog kontakt även när dom inte bara behövde prata av sig.
Och sen verkar dom inte vilja lära sig känna mej ordentligt...*suck*
Tänk om någon ändå kunde slå en pling och fråga hur jag mår,förslag om man ska ta en fika osv.
Visst jag har lagt mycket tid för mina barn och familjelivet och inte prioterat mina egna behov av relationer med andra så mycket så det är kanske mitt egna fel att jag nog inte har någon riktigt nära vän.
Fast ska erkänna också att jag alltid oftast uppvaktar vänner vid deras födelsedagar tex skickar blommor till dom.
Men vad får jag då jag fyller år?
Ett exempel på hur sårad och ledsen man blir är när min biologiska mamma fyllde år så skicka jag ett Grattis sms.
När jag fyllde år så hördes inget ifrån henne ens,så året därpå så tom hon skicka ett sms att hon fyllde år snart.
Jag bara tänkte ok,och? Varför ska jag ens gratta henne ?när hon inte ens minns min födelsedag.
Det finns en del saker från min barndom som jag ältar hela tiden.
Bla min fostermammas ord då jag var 17år,hon sa då till min dåvarande pojkvän att JAG var den fulaste ungen på barnhemmet när dom hämtade mej.
Det är ord som kommer följa mej hela livet tror jag...hur går man vidare igentligen?
Jag vet idag att dessa ord gör att jag frågasätter mej själv hela tiden hur jag kan bli bättre.
Kanske därför jag är så stressad,är aldrig helt nöjd med det jag gör utan allt kan göras bättre.
Och kanske är det det är mej som det är fel på som inte har en riktigt nära vän?
För mej känns det som ALLA har vänner som dom står väldigt nära och det är bara jag som känner mej så ensam.
torsdag 23 oktober 2008
Så besviken
Jag är just nu,hade möte på psyk idag med min samtalsperson och förra veckan hade hon ju lovat mej att ta reda på om jag kunde få genomgå en DBT-behandling och lovade att höra av sig mån el tisdag via telefon men inget hördes
Trodde jag då skulle kunna få ett svar idag om jag kunde få DBT,men icke.
Nu ska hon ta upp mej i deras team möte nästa torsdag och se om jag kan komma med i denna behandling.
F-n säger jag när folk inte kan ge svar på sådan saker som dom lovar att kolla upp.
Jaha..så var det bara att vänta en vecka till,usch timmar är som dagar för mej just nu.
Sen trodde jag att hon skulle ge mej ett svar på hur det gick med min sjukskrivning men inte ens detta fanns något svar,hon trodde att min ansvarige läkare hade hört av sig till mej men det är ingen som ringt mej.
Så nu måste jag boka en telefontid ( för man kan ju inte bara ringa han på direkten)för att få svar på om läkaren kompletterat sjukskrivningen,fasiken man ska ha en massa energi för att orka med allt och denna energi saknas ju av mej just nu idag så det känns tungt i både kropp & själ.
Trodde jag då skulle kunna få ett svar idag om jag kunde få DBT,men icke.
Nu ska hon ta upp mej i deras team möte nästa torsdag och se om jag kan komma med i denna behandling.
F-n säger jag när folk inte kan ge svar på sådan saker som dom lovar att kolla upp.
Jaha..så var det bara att vänta en vecka till,usch timmar är som dagar för mej just nu.
Sen trodde jag att hon skulle ge mej ett svar på hur det gick med min sjukskrivning men inte ens detta fanns något svar,hon trodde att min ansvarige läkare hade hört av sig till mej men det är ingen som ringt mej.
Så nu måste jag boka en telefontid ( för man kan ju inte bara ringa han på direkten)för att få svar på om läkaren kompletterat sjukskrivningen,fasiken man ska ha en massa energi för att orka med allt och denna energi saknas ju av mej just nu idag så det känns tungt i både kropp & själ.
onsdag 22 oktober 2008
Fryser och önskar mej sommar igen
Usch är frysen och trött idag...Vakna allt för tidigt ju...*suck* Är matt i hela kroppen,förstår inte varför jag inte har någon ork alls.
Visst man kan vara trött ibland men så här trött & matt i kroppen har jag nog aldrig varit.
Visst man kan vara trött ibland men så här trött & matt i kroppen har jag nog aldrig varit.
Idag kommer ev en spekulant och ska titta på kattungarna jag har.
Hoppas verkligen att jag får kattungarna sålda utan att dumpa priset.
Igår fick jag en första tid till kirurgen för om jag ev kan ska kunna få en gastric by-pass.
Jag hoppas verkligen att jag blir godkänd och får operationen.
Har väntat i över 10 månder för att få en tid för första besöket.
Verkar som dessa operationer INTE innefattar vårdgarantin idag.För då hade jag fått tid för längesedan.
Är ännu lite orolig över att min sjukskrivning ska gå igenom,läkaren skulle ha hört av sig i måndag el tisdag ang detta + om jag skulle få DBT-behandlingen men inget som har ringt än *suck*.
Usch att vänta är inte min grej,minuter känns som timmar,dagar då man väntar på svar på sina frågor.
Nepp ska nog utnyttja ensam tiden (barn i skola & dagis) med att krypa ner under täcket och försöka sova lite till......
måndag 20 oktober 2008
Tomhet
Vet inte vad som händer med mej just nu.
Känner bara en stor tomhet inom mej och en stor trötthet i kroppen.
Skulle behöva en energikick för att orka ta tag i saker hemma,men vart kan man köpa dom energikickarna då?
Fast kan förstå att min kropp behöver lugn och ro nu efter lång tid med lite för mycket att tänka på så kanske är det därför min kropp reagerar på detta viset.
Denna veckan är nog rätt så lugn ännu,ska jobba till helgen vilken jag känner mej fruktansvärt kluven i,jag tycker om mitt jobb men denna förbannade tröttheten gör ju inte så man vill jobba men men det ska nog gå bra.
Och jag få besked om jag får DBT-behandlingen idag eller imorgon.
Sen måste jag få tag i min läkare i veckan för att se om han skrivit till handläggaren på Försäkringskassan som inte godkänner min sjukskrivning utan min läkare behöver komplettera min sjukskrivning.
Dagens regler är stenhårda och man får verkligen kämpa för att få en sjukskrivning godkänd idag.
Om inte min sjukskrivning inte går igenom så vet jag inte vad jag gör,har nu 1 månad med heltid sjukskrivning och 2 mån med halvtidsjukskrivning som jag väntar på att få ersättning för.
Försäkringskassan verkar tro att man kan leva på luft och att man har ett stort sparkaptial att kunna betala sina räkningar på...men för min del saknas det.
Helt otroligt nog så står jag ännu ersättning från Försäkringskassan men då har dom mage att kräva in underhållsbidrag ( har ett barn boende hos sin pappa) av mej och betalar jag inte in det så kommer ränta "ticka på".Kan jag kräva ränta av Försäkringskassan sen när dom godkänt min sjukskrivning? Nä skulle inte tro detta........
Är så himla trött på dessa byråkrater just nu,hur ska man orka kämpa emot dom när man inte mår bra?..ja man ska nog vara frisk för att få vara sjuk kan man säga.
Känner bara en stor tomhet inom mej och en stor trötthet i kroppen.
Skulle behöva en energikick för att orka ta tag i saker hemma,men vart kan man köpa dom energikickarna då?
Fast kan förstå att min kropp behöver lugn och ro nu efter lång tid med lite för mycket att tänka på så kanske är det därför min kropp reagerar på detta viset.
Denna veckan är nog rätt så lugn ännu,ska jobba till helgen vilken jag känner mej fruktansvärt kluven i,jag tycker om mitt jobb men denna förbannade tröttheten gör ju inte så man vill jobba men men det ska nog gå bra.
Och jag få besked om jag får DBT-behandlingen idag eller imorgon.
Sen måste jag få tag i min läkare i veckan för att se om han skrivit till handläggaren på Försäkringskassan som inte godkänner min sjukskrivning utan min läkare behöver komplettera min sjukskrivning.
Dagens regler är stenhårda och man får verkligen kämpa för att få en sjukskrivning godkänd idag.
Om inte min sjukskrivning inte går igenom så vet jag inte vad jag gör,har nu 1 månad med heltid sjukskrivning och 2 mån med halvtidsjukskrivning som jag väntar på att få ersättning för.
Försäkringskassan verkar tro att man kan leva på luft och att man har ett stort sparkaptial att kunna betala sina räkningar på...men för min del saknas det.
Helt otroligt nog så står jag ännu ersättning från Försäkringskassan men då har dom mage att kräva in underhållsbidrag ( har ett barn boende hos sin pappa) av mej och betalar jag inte in det så kommer ränta "ticka på".Kan jag kräva ränta av Försäkringskassan sen när dom godkänt min sjukskrivning? Nä skulle inte tro detta........
Är så himla trött på dessa byråkrater just nu,hur ska man orka kämpa emot dom när man inte mår bra?..ja man ska nog vara frisk för att få vara sjuk kan man säga.
lördag 18 oktober 2008
Godmorgon!
Godmorgon!
Så var det lördag och jag mår rätt ok idag somna tidigt igår.Men jag vet oxå att mitt välbefinnande kan ändras snabbt.
Har nog insett att jag har ganska stora humörsvängningar.Men vilken människa har inte det?
Idag ska jag försöka ta tag i hemmets röra,behöver få storstädat men vet inte om jag orkar än.
Känner ju en stor trötthet i min kropp just nu och skulle nog kunna sova hur mycket som helst om jag fått det.
P är ute på älgjakt så han kommer inte hem förrens sen i eftermiddag och jag saknar han faktiskt hemma.Men det är ju gott med älgkött oxå....så jag får stå ut med att vara ensam idag.Fast helt ensam är jag ju inte,har ju 3 barn hemma som man ska serva...
Ha en underbar dag!
Så var det lördag och jag mår rätt ok idag somna tidigt igår.Men jag vet oxå att mitt välbefinnande kan ändras snabbt.
Har nog insett att jag har ganska stora humörsvängningar.Men vilken människa har inte det?
Idag ska jag försöka ta tag i hemmets röra,behöver få storstädat men vet inte om jag orkar än.
Känner ju en stor trötthet i min kropp just nu och skulle nog kunna sova hur mycket som helst om jag fått det.
P är ute på älgjakt så han kommer inte hem förrens sen i eftermiddag och jag saknar han faktiskt hemma.Men det är ju gott med älgkött oxå....så jag får stå ut med att vara ensam idag.Fast helt ensam är jag ju inte,har ju 3 barn hemma som man ska serva...
Ha en underbar dag!
fredag 17 oktober 2008
En blogg som berört mej mycket
Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen.
Lämna gärna ett bidrag till minne av henne:
http://www.barncancerfonden.se/1452
Lämna gärna ett bidrag till minne av henne:
http://www.barncancerfonden.se/1452
Fattas 2 pusselbitar i mitt liv
just nu känner jag.
En rätt så liten "enkel" liten pusselbit.
Pusselbiten har namnet giftemål.
Jag skulle så himla gärna vilja gifta mej med min P.
Men finns en osäkerhet om han verkligen vill och jag vågar ju inte ens fråga.
Se där vad feg jag kan vara i en del situationer.
Kanske är jag rädd för att få ett Nej för då vet jag inte riktigt hur jag reagera.
Utan väljer då den enkla vägen att inte prata om det.
Sen finns det en "svårare" och större pusselbit.
Och pusselbiten har nog namnet självkännedom ,att lära sig att hantera mina känslor & tankar.
Denna pusselbit kommer ta längre tid att finna lösningen på men är beredd på att satsa allt för att få pusselbiten ska passa.
I nästa vecka får jag reda på om jag får gå in i en DBT-behandling.
Och jag hoppas att den behandling kan vara ett sätt att få pusselbiten att passa för mitt liv.
En rätt så liten "enkel" liten pusselbit.
Pusselbiten har namnet giftemål.
Jag skulle så himla gärna vilja gifta mej med min P.
Men finns en osäkerhet om han verkligen vill och jag vågar ju inte ens fråga.
Se där vad feg jag kan vara i en del situationer.
Kanske är jag rädd för att få ett Nej för då vet jag inte riktigt hur jag reagera.
Utan väljer då den enkla vägen att inte prata om det.
Sen finns det en "svårare" och större pusselbit.
Och pusselbiten har nog namnet självkännedom ,att lära sig att hantera mina känslor & tankar.
Denna pusselbit kommer ta längre tid att finna lösningen på men är beredd på att satsa allt för att få pusselbiten ska passa.
I nästa vecka får jag reda på om jag får gå in i en DBT-behandling.
Och jag hoppas att den behandling kan vara ett sätt att få pusselbiten att passa för mitt liv.
Att bemöta en person
med självskadebeteende är nog inte alltid så enkelt som man tror.
Min egna erfarenhet är att man möter människor som oftast visar besvikelse,nonchalans,bitterhet och ilska.
Genom alla mina år så har jag aldrig blivit bemött med empati, då men kanske är jag en person som stött på "fel" personer om man bemötandet i vården.
Jag har ett antal gånger fått uppsöka sjukvård,fast då ska man veta att jag sluppit söka sjukvård vid mina många av mina självskador.
Vid besök i sjukvården så har jag ett antal gånger blivit bemött med kommentarer:
Nämen du,varför är du så dum att du göra sådant här.Du är ju vuxen nu.
Vad då vuxen? försvinner mitt beteende då man är vuxen?..Jippi! jag är inte ännu då ;-)
Och ALLA gånger har jag fått åka hem utan att ens träffa någon att prata
med om mina problem med att hantera känslorna inom mej.
Att fånga upp personer med självskadebeteende är något man måste göra,man kan inte bara skicka hem dom utan följa upp dom.
För så som jag känner så "stillar" man situationen bara för en stund,och troligtvis så kommer "vulkanen bubbla " över igen och man i samma sits ganska snart.
Att orka söka hjälp då man mår rätt ok är någon man inte heller gör.
Man har svårt att erkänna att man behöver hjälp utifrån och därför är det så viktigt att man tas på allvar då självskadebeteendet uppstår.
För man behöver hjälp regelbundet under kanske hela livet och sen finns det perioder i livet som man behöver mindre hjälp och stöd.
Men att veta att det finns någon "backup" om man faller är nödvändigt.
Men hur fångar man upp alla unga med självskadebeteende?
Här har Innie skrivit ett bra inlägg om detta: http://tankestormar.blogspot.com/2008/08/vrden-fr-sjlvskadare.html
Min egna erfarenhet är att man möter människor som oftast visar besvikelse,nonchalans,bitterhet och ilska.
Genom alla mina år så har jag aldrig blivit bemött med empati, då men kanske är jag en person som stött på "fel" personer om man bemötandet i vården.
Jag har ett antal gånger fått uppsöka sjukvård,fast då ska man veta att jag sluppit söka sjukvård vid mina många av mina självskador.
Vid besök i sjukvården så har jag ett antal gånger blivit bemött med kommentarer:
Nämen du,varför är du så dum att du göra sådant här.Du är ju vuxen nu.
Vad då vuxen? försvinner mitt beteende då man är vuxen?..Jippi! jag är inte ännu då ;-)
Och ALLA gånger har jag fått åka hem utan att ens träffa någon att prata
med om mina problem med att hantera känslorna inom mej.
Att fånga upp personer med självskadebeteende är något man måste göra,man kan inte bara skicka hem dom utan följa upp dom.
För så som jag känner så "stillar" man situationen bara för en stund,och troligtvis så kommer "vulkanen bubbla " över igen och man i samma sits ganska snart.
Att orka söka hjälp då man mår rätt ok är någon man inte heller gör.
Man har svårt att erkänna att man behöver hjälp utifrån och därför är det så viktigt att man tas på allvar då självskadebeteendet uppstår.
För man behöver hjälp regelbundet under kanske hela livet och sen finns det perioder i livet som man behöver mindre hjälp och stöd.
Men att veta att det finns någon "backup" om man faller är nödvändigt.
Men hur fångar man upp alla unga med självskadebeteende?
Här har Innie skrivit ett bra inlägg om detta: http://tankestormar.blogspot.com/2008/08/vrden-fr-sjlvskadare.html
torsdag 16 oktober 2008
Till min älskade sambo!
Vet ej ens om han någonsin kommer läsa detta om jag inte berättar att jag skriver om mej själv och känslorna jag har.
Men denna låt beskriver mycket av vad jag känner för min stora kärlek P.
http://www.youtube.com/watch?v=M6IGN7GYpRA
Men denna låt beskriver mycket av vad jag känner för min stora kärlek P.
http://www.youtube.com/watch?v=M6IGN7GYpRA
Allt är bara bra,tack!
Så svarar jag oftast när någon frågar mej om hur jag mår.
Fast igentligen vill jag skrika ut att jag mår uselt och ångesten river inom mej.
Varför svarar man så?
Jo för att man antagligen väljer den enkla vägen och vill inte belasta någon annan med sina problem.En försvars mekanism att ingen ska komma en för nära?
Jag har alltid varit den som folk används sig av då dom har mått dåligt och har varit lite av en "soptunna" .
Men sen när jag mår dåligt så finns det ingen som lyssnar och stöttar mej.
Men jag kan se mina egna fel i det hela också,för jag talar inte heller om att jag inte mår bra.
Har under många år inte SJÄLV insett hur dåligt jag kan må periodvis.
Oftast så försöker jag glömma problemen och gå vidare.
Men någonstans ligger problemen och bubblar.
Men det är just när jag har fyllt på för mycket som "soptunnan" exploderar som mitt självskadebeteende uppstår.
Sen är jag så van att då detta sker så är det verkligen ingen nära mej som vill prata om händelsen,utan man går vidare.
Får känslan av att jag då skär mej själv tömmer problemen på ett vis och efteråt kan jag känna mej tom.
Men strax efteråt så börjar det "fyllas på" igen.Men jag klarar mej då ett tag till innan det sker igen.
Jag borde lära mej att hantera mina känslor men vet inte hur ännu ,men jag hoppas i framtiden kunna lära mej detta.
Men har iallafall fått den insikten att jag behöver ett "proffs" som lär mej detta.
Idag ska jag på samtaltsterapi och jag går dit och är ganska tom men jag hoppas att samtalet ska kanske ge mej några verktyg om hur jag ska hantera mej själv och mina känslor.
Fast igentligen vill jag skrika ut att jag mår uselt och ångesten river inom mej.
Varför svarar man så?
Jo för att man antagligen väljer den enkla vägen och vill inte belasta någon annan med sina problem.En försvars mekanism att ingen ska komma en för nära?
Jag har alltid varit den som folk används sig av då dom har mått dåligt och har varit lite av en "soptunna" .
Men sen när jag mår dåligt så finns det ingen som lyssnar och stöttar mej.
Men jag kan se mina egna fel i det hela också,för jag talar inte heller om att jag inte mår bra.
Har under många år inte SJÄLV insett hur dåligt jag kan må periodvis.
Oftast så försöker jag glömma problemen och gå vidare.
Men någonstans ligger problemen och bubblar.
Men det är just när jag har fyllt på för mycket som "soptunnan" exploderar som mitt självskadebeteende uppstår.
Sen är jag så van att då detta sker så är det verkligen ingen nära mej som vill prata om händelsen,utan man går vidare.
Får känslan av att jag då skär mej själv tömmer problemen på ett vis och efteråt kan jag känna mej tom.
Men strax efteråt så börjar det "fyllas på" igen.Men jag klarar mej då ett tag till innan det sker igen.
Jag borde lära mej att hantera mina känslor men vet inte hur ännu ,men jag hoppas i framtiden kunna lära mej detta.
Men har iallafall fått den insikten att jag behöver ett "proffs" som lär mej detta.
Idag ska jag på samtaltsterapi och jag går dit och är ganska tom men jag hoppas att samtalet ska kanske ge mej några verktyg om hur jag ska hantera mej själv och mina känslor.
onsdag 15 oktober 2008
Min historia
Alla bär vi på en egen historia,här är min.
Jag föddes en vår dag och dom första månaderna bodde jag med min mamma och äldre syster.
När jag var 9 månader så tog socialen mej och min syster från vår mamma pga att hon inte kunde ta hand om oss.
Vi blev placerade i varsin familj,inte så långt ifrån varandra.
Har haft en bra uppväxt dock kan en saknad av kärlek saknat kan jag se nu när jag är vuxen.
Kramar saknades mellan mej & mina fosterföräldrar.
I tonåren så började mitt självskadebeteende,det hela som löste ut det hela var när min pojkvän sedan 3 år tillbaka lämnade mej för en annan,då var jag 18 år.
Visst vi kanske inte hade haft det så bra ihop men han var verkligen min stora kärlek.
Att då vid 18 år stå på egna ben var fruktansvärt jobbigt. Och mista en trygghet blev ett kaos för mej.Det resulterade i många ärr i både på min kropp och i mitt hjärta.
Men 1 år ensam så träffade jag mina barns pappa. Där fann jag en trygghet och kärlek.Och vår kärlek resulterade ganska snart barn.Blev mamma då jag var 20 år.Vi hade det bra och jag mådde rätt ok under långa perioder.Vi fick 4st underbara barn tillsammans men sen efter 12år ihop så inser jag att kärleken mellan mej och min dåvarande man hade svalnat och den jag kärlek jag hade till han var på ett annat vis.
Mera som syskonkärlek och jag kände att det var inet hållbart att bygga på sådan kärlek i ett förhållande.
Jag valde att lämna han efter många tankar & funderingar.
Idag lever jag ihop med en annan man och har så gjort i 7 ½ år nu,och vi har ett barn tillsammans.
När jag tänker tillbaka på vad som gjort mej till den är så kommer jag ofta åter till att kanske beror det på att min mamma lämna mej som liten och jag söker hela tiden efter en trygghet och kärlek från andra personer,och när jag inte får detta så kan jag inte hantera mina känslor.
Jag är så rädd av att bli övergiven och då väljer jag att hellre lämna trots att det finns mycket känslor inblandade hos mej.
Sen har jag alltid haft fruktansvärt svårt att kunna förklara mina känslor i ord och hur jag mår.
Många gånger kan jag inte heller själv förstå mej själv...och vad jag känner.
Sen tar jag och förskjuter mina egna känslor och bearbetar inte av dom,utan samlar nog på mej en hel del tills "vulkanen" vaknar och det då oftast resulterar i ett självskadebeteende.
I många år skulle jag ju vara så "duktig" själv så jag sökte inte ens psyk.hjälp och alla dessa gånger som jag blev ihopsydd så var det ingen läkare som brydde sig om att ge mej någon vidare hjälp.
Idag har jag kommit så långt i mitt liv att jag vet att jag behöver hjälp utifrån,men sen kan jag många gånger inte ha orken att ta tag i t hela.Utan det slutar med att jag skadar mej själv.
Kanske blir jag aldrig helt av med detta beteendet men jag hoppas verkligen att jag kan får mera självkontroll över mitt liv och mina känslor.
Jag föddes en vår dag och dom första månaderna bodde jag med min mamma och äldre syster.
När jag var 9 månader så tog socialen mej och min syster från vår mamma pga att hon inte kunde ta hand om oss.
Vi blev placerade i varsin familj,inte så långt ifrån varandra.
Har haft en bra uppväxt dock kan en saknad av kärlek saknat kan jag se nu när jag är vuxen.
Kramar saknades mellan mej & mina fosterföräldrar.
I tonåren så började mitt självskadebeteende,det hela som löste ut det hela var när min pojkvän sedan 3 år tillbaka lämnade mej för en annan,då var jag 18 år.
Visst vi kanske inte hade haft det så bra ihop men han var verkligen min stora kärlek.
Att då vid 18 år stå på egna ben var fruktansvärt jobbigt. Och mista en trygghet blev ett kaos för mej.Det resulterade i många ärr i både på min kropp och i mitt hjärta.
Men 1 år ensam så träffade jag mina barns pappa. Där fann jag en trygghet och kärlek.Och vår kärlek resulterade ganska snart barn.Blev mamma då jag var 20 år.Vi hade det bra och jag mådde rätt ok under långa perioder.Vi fick 4st underbara barn tillsammans men sen efter 12år ihop så inser jag att kärleken mellan mej och min dåvarande man hade svalnat och den jag kärlek jag hade till han var på ett annat vis.
Mera som syskonkärlek och jag kände att det var inet hållbart att bygga på sådan kärlek i ett förhållande.
Jag valde att lämna han efter många tankar & funderingar.
Idag lever jag ihop med en annan man och har så gjort i 7 ½ år nu,och vi har ett barn tillsammans.
När jag tänker tillbaka på vad som gjort mej till den är så kommer jag ofta åter till att kanske beror det på att min mamma lämna mej som liten och jag söker hela tiden efter en trygghet och kärlek från andra personer,och när jag inte får detta så kan jag inte hantera mina känslor.
Jag är så rädd av att bli övergiven och då väljer jag att hellre lämna trots att det finns mycket känslor inblandade hos mej.
Sen har jag alltid haft fruktansvärt svårt att kunna förklara mina känslor i ord och hur jag mår.
Många gånger kan jag inte heller själv förstå mej själv...och vad jag känner.
Sen tar jag och förskjuter mina egna känslor och bearbetar inte av dom,utan samlar nog på mej en hel del tills "vulkanen" vaknar och det då oftast resulterar i ett självskadebeteende.
I många år skulle jag ju vara så "duktig" själv så jag sökte inte ens psyk.hjälp och alla dessa gånger som jag blev ihopsydd så var det ingen läkare som brydde sig om att ge mej någon vidare hjälp.
Idag har jag kommit så långt i mitt liv att jag vet att jag behöver hjälp utifrån,men sen kan jag många gånger inte ha orken att ta tag i t hela.Utan det slutar med att jag skadar mej själv.
Kanske blir jag aldrig helt av med detta beteendet men jag hoppas verkligen att jag kan får mera självkontroll över mitt liv och mina känslor.
tisdag 14 oktober 2008
Hur kan känslor vara så svåra att hantera?
Skapar denna blogg för att kunna skriva av mej när mina känslor bubblar inom mej.Och kanske kan det hjälpa mej och kanske någon i samma sits som mej.
Ibland så bubblar känslorna som i en vulkan och vara väldigt svåra att tämja.Här finns en länk till en jättebra beskrivning på det hela: http://nova.wpab.se/data/Upload/dokument(pdf_doc_etc)/Borderline.pdf
Jag får då ett självskadebeteende som jag inte kan hantera kontrollerbart längre.
Att leva med mej kan nog vara en "berg & dalbana" men jag hoppas att dom bra stunder överväger dom mindre bra stunderna.
Att ha ett självskadebeteende är inget som man stolt över utan som jag med många andra försöker hela tiden undvika att vi hamnar i dessa sitatutioner då vi skadar oss själva. Men ibland går det inte att stå emot.
För ämnet är ännu tabubelagt i samhället,kanske beror det på att "normala" personer inte vet hur man ska hantera & hjälpa oss.
Men med åren som har det kommit fram att det finns en massa unga personer som skadar sig själva.Då jag var ung,ja det är ju längesen.Är idag 38 år då talades det inte alls om dessa självskadepersoner.
Så jag hoppas att med åren dessa problemen tas upp och vi som är i det får den hjälp vi behöver.
För många av oss som hamnar inom vården bemöts inte alls bra.Och därför anser jag att vården behöver även lära sig mera om oss med ett självskadebeteende.
Ibland så bubblar känslorna som i en vulkan och vara väldigt svåra att tämja.Här finns en länk till en jättebra beskrivning på det hela: http://nova.wpab.se/data/Upload/dokument(pdf_doc_etc)/Borderline.pdf
Jag får då ett självskadebeteende som jag inte kan hantera kontrollerbart längre.
Att leva med mej kan nog vara en "berg & dalbana" men jag hoppas att dom bra stunder överväger dom mindre bra stunderna.
Att ha ett självskadebeteende är inget som man stolt över utan som jag med många andra försöker hela tiden undvika att vi hamnar i dessa sitatutioner då vi skadar oss själva. Men ibland går det inte att stå emot.
För ämnet är ännu tabubelagt i samhället,kanske beror det på att "normala" personer inte vet hur man ska hantera & hjälpa oss.
Men med åren som har det kommit fram att det finns en massa unga personer som skadar sig själva.Då jag var ung,ja det är ju längesen.Är idag 38 år då talades det inte alls om dessa självskadepersoner.
Så jag hoppas att med åren dessa problemen tas upp och vi som är i det får den hjälp vi behöver.
För många av oss som hamnar inom vården bemöts inte alls bra.Och därför anser jag att vården behöver även lära sig mera om oss med ett självskadebeteende.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
